Gratis är inte alltid gott!

Varför känns det som att man vunnit på lotto när man får någonting gratis eller ”på köpet”? När jag förra månaden rensat ut tre ansiktskrämer var jag på apoteket och köpte lite grejer (förbrukningsvaror jag använder räknas inte in i min rensning). Kassören sa glatt ”vi bjuder på en ansiktskräm idag”. VARFÖR säger vi inte bara ”Nej tack” till sådant vi ändå inte behöver? Jag har känslig hy och fick en allergisk reaktion i ansiktet av en av mina nu utrensade krämer. Jag VET att jag inte kommer använda den nya parfymerade, lätt tonade krämen så varför skiner jag då upp i ett leende när jag får någonting gratis? Det känns som att jag vunnit något. Redan när kassören stoppade ner tuben i påsen (ja, det var inte någon liten provförpackning) kändes det fel, väl hemma kändes det jättefel.

Var kommer detta habegär ifrån? Varför flockas människor som gamar kring någon som står och delar ut produkter (läs reklam)? Jag har tackat nej till glass 7.30 på morgonen, hur gott är det egentligen när du precis borstat tänderna? Jag har tackat ja till en risifrutti för att sedan tänka: ”hur ska jag nu hålla den kall, jag är inte hungrig?”. Gratis är inte alltid gott!

Om jag behöver ett par stövlar köper jag ett par stövlar, jag roffar inte åt mig två par skor till bara för att få ta del av ”Köp 3 betala för 2”-erbjudandet. Missförstå mig inte, jag handlar gärna till extrapris och utnyttjar glatt erbjudanden när det är på något jag behöver eller älskar. MEN jag vill inte samla på mig mer prylar jag varken vill ha eller behöver. Vilka säljknep faller du för?