Jag har varit tålmodig länge nu.
Jag har varit tillmötesgående och gästvänlig hela sommaren men jag känner mig
inte längre lika tolerant. Ni har trots upprepade klagomål från grannarna
fortsatt störa ordningen på nätterna. En natt förra sommaren skrek en
granne ”Håll käften!” till er. Jag vet att det kanske var lite omoget och att
ordvalet var opassande men jag måste erkänna att jag ibland tänkt samma tanke.
Jag vet också att det inte heller är så kul när vuxna män härmar era läten men
den här gången är det nog ändå ni som får ge upp först.
Er unge är stor nu, det är dags
för hen att sträcka ut sina vingar och pröva att flyga på egen hand.
Förslagsvis till havet, är det inte där måsar ska vara? Där finns fisk, och lita
på mig, det är betydligt godare än de torra brödskalkar ni får i parken här
intill.
När vi ändå har er unge på tal
vill jag lite fint föreslå att ni prövar sånglektioner. Antingen är den i
målbrottet eller så behöver den professionell hjälp. Era stämmor låter
betydligt bättre än er unges och… hur ska jag säga det här… då är det rätt
illa.
Min gode vän John Blund, som
varit mig trogen i alla år, har börjat ge vika för er. Han sviker mig allt
oftare och jag måste erkänna att jag saknar honom. Jag har tagit honom för given
och inser nu vilken stor plats han har i mitt hjärta. Jag önskar er inget ont,
vi kan vara vänner och jag lovar att hälsa på er på stan. Jag kommer aldrig att
glömma er och jag kommer alltid att fortsätta tänka på er varenda gång jag
läser filmtiteln Masjävlar. Även om jag inte gillar avsked är de ibland
nödvändiga, det är enligt mig dags för oss att gå skilda vägar.
Farväl
/ Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar