lördag 27 juli 2013

Ironic


”An old man turned ninety-eight, he won the lottery and died the next day”.  Minns ni den? Alanis Morisettes hit från 1996. I tonåren lyssnade jag på den otaliga gånger men det är först de senaste åren som jag, genom egna erfarenheter, verkligen förstått den.

Ett exempel är från min senaste födelsedag. Ett par kollegor köpte mina favoritblommor till mig, vita liljor. Jag tog hem dem, satte dem i vatten och tyckte att de var helt underbara. Vår 12-åriga katt som inte brukar bry sig så mycket om snittblommor tyckte att det var ett bra tillfälle att börja käka den typen av växter. Problemet var att just liljor är extremt giftigt för katter. Mina kollegors fina gest slutade därför med en räkning på 4000 kronor från djursjukhuset. Jag kan tillägga att detta var med försäkring, annars hade beloppet varit femsiffrigt. Huvudsaken är dock att hon mår bra och att jag numera säger ”Tack men nej tack” till liljor, julstjärnor och andra giftiga växter.

Ett annat exempel är när jag stod på kinesiska muren och tittade ut över omgivningen. Det såg inte riktigt ut som på bilderna jag sett tidigare, jag såg dimma. Massor av dimma, dock inte fullt så mycket dimma som det var kring den stora Buddhan i Hong Kong när jag besökte den. Där lyckades jag pricka in en tyfon. Sambon brukar kontra med att han varit uppe på Kebnekaise tre gånger men att det varit dimmigt alla tre gångerna, han har därför inte kunnat njuta av vyerna där bakom molnen. Vi är inte bittra över detta, jag har gått på kinesiska muren, han har bestigit Kebnekaise.

Igår arbetade jag mitt sista arbetspass innan en fyra veckor lång semester. Sushi stod det på den planerade menyn och jag hade längtat efter detta hela veckan. Jag har inte ätit dessa beroendeframkallande saker på månader. På väg till jobbet igår åkte jag förbi det ställe som enligt mig gör bäst sushi i stan. På dörren satt en vit, handskriven lapp. ”Isn´t that ironic!” tänkte jag. Semesterstängt! MEN, lika glad för det är jag. Det blev thaimat istället och startskottet har gått för fyra veckors sol, bad, läsning, skrivning, långpromenader, naturupplevelser, glassätande, grillkvällar, shopping, sovmorgnar med mera!

torsdag 25 juli 2013

När har du tråkigt?


”Det är bra att ha tråkigt, annars kan man inte ha roligt” säger Alfons Åbergs farmor. Visst är det så, att man inte uppskattar det dagliga lika mycket som de mer sällsynta nöjena. Jag håller med Alfons farmor om att man faktiskt måste ha tråkigt ibland men samtidigt håller jag mig själv så sysselsatt att jag i stort sett aldrig hinner ha det. Ok, när jag står med händerna i diskhon har jag kanske inte ”the time of my life” men med lite glad musik i hörlurarna kan jag inte heller påstå att jag har jättetråkigt. Tvätta är en annan sysselsättning som inte står speciellt högt bland mina nöjen men det måste göras och jag brukar roa mig eller skrämma upp mig själv med att fantisera ihop deckare i tvättstugan. Sista tvätten hämtas oftast efter mörkrets ankomst så då skickar jag sambon, vid det laget har jag hunnit fantisera ihop riktigt läskiga historier. Någon gång får jag väl sätta mig och skriva ner dem men sådär innan läggdags känns det inte som den bästa idén.

Missade bussar, försenade tåg eller många nummer före i kön är inte något jag kan styra över. Istället för att börja svära och fräsa åt någon som garanterat inte förtjänar det lutar jag mig tillbaka och slappnar av. Låter det som om jag sitter och hittar på nu? Ok, om jag är jättetrött, hungrig och inte får en sittplats på ett försenat och för varmt tåg kan även jag hamna i lite ”Buhu-det-är-synd-om-mig-tankar”. Men dessa situationer uppstår så sällan. Jag antar att Alfons farmor hade försäkrat mig om att det är dessa stunder som bidrar till att jag kan ha roligt en annan gång. Men allvarligt talat, om jag sitter på ett tåg kan jag läsa, fundera, titta på folk eller göra som alla andra, pilla med mobilen. Sitter du på Malmö Central är lyckan gjort när det kommer till det där med att titta på folk. Jag kan hitta på historier om varför de springer (betydligt mer spännande än att de försovit sig eller att en buss varit inställd). En busshållplats i skogen då? Inga problem, jag förvandlas till ett barn och börjar studera myrsamhällen eller föra statistik över trafiken.

När har DU tråkigt? Tar du dig tid till det?

måndag 22 juli 2013

I huvudet på en katt


”Mannen går inte att väcka, det är inte ens lönt att försöka. Kvinnan däremot, hon brukar inledningsvis sucka, låtsas sova eller börja prata människospråk. Hon säger snälla, hon säger du får vänta lite. Hon påstår att det är mitt i natten. Jag låtsas inte förstå, öppnar mina stora ögon lite extra och ljuder fram det gulligaste mjauet jag kan. Detta är en strategi som kan fungera om kvinnan inte är alltför trött, ibland är det svårare och då krävs andra metoder.

Ett tag förvarade kvinnan en korg med garn i sovrummet. Jag är inte som alla andra katter. Det är tramsigt att leka med garn. Däremot fanns det en del plastpåsar i den där korgen. Plast låter bra när man krafsar runt med tassen på det. Mannen vaknar inte av sådant men jag behöver inte prassla så länge förrän kvinnan lyfter på huvudet och visar sin uppgivna blick. Kvinnan har nu flyttat garnkorgen till ett annat rum.

Att stirra är också ett bra tips för att få kvinnan att gå upp. Är hon på gränsen till vaken kan det funka att slå till henne lite lätt med tassen. När kvinnan tittar upp låtsas jag som ingenting och bara stirrar. Ibland kombinerar jag detta med tidigare nämna mjau och stora ögon. Funkar inte detta kan jag hoppa upp på nattduksbordet och (försöka) se lite arg ut. Jag får intrycket att kvinnan inte gillar detta men även om hon försiktigt föser ner mig på golvet har jag fått hennes uppmärksamhet vilket var mitt mål.

Ger inget av detta resultat plockar jag fram mitt paradnummer. Jag hoppar upp i sängen, ser gullig och oskyldig ut, trampar på kvinnans täcke och spinner högt. Hon smälter 99 gånger av 100. Kvinnan påstår någon gång då och då att hon inte vill ha mig i sängen men jag vet att hon ljuger.

Hon går upp, ger mig mat. Jag äter och går sedan och lägger mig igen. Kvinnan säger att hon inte kan somna om och strax därefter spinner jag ikapp med den där maskinen som gör varm dryck till kvinnan på morgonen. Ibland muttrar hon lite men jag vet att jag nästa morgon kan få henne att göra om precis samma procedur”.

söndag 21 juli 2013

Söndagsevolutionen


Det är söndag. Jag vaknar till och tittar på klockan. Gäsp, 06.58. Tvättstugan är bokad från 07.00 och det är även då min väckarklocka kommer att ringa. Jag snoozar inte den här gången utan går upp, tar den färdigpackade tvättpåsen och kör igång två maskiner. Jag tänker alltid att jag ska gå och lägga mig igen mellan maskinerna men gör det aldrig (längre). Jag kollar ett varv på Facebook. Folk festar. För dem är det fortfarande sen lördag och statusuppdateringar som ”still going strong” dyker upp tillsammans med bilder på glada människor.

Det fanns en tid när jag var en av dem, när jag kom hem och gick direkt till tvättstugan som var bokad från klockan 07.00. Jag satte då igång ett par maskiner för att sedan gå och lägga mig. Jag ser tillbaka på denna tid med ett leende på läpparna. Någon gång då och då återupplever jag en lightvariant av den med ett ännu större leende på läpparna. Men jag vill göra annat nu. Jag är i villa-volvo-vovve-stadiet och klockan sju denna söndagsmorgon är det istället det nyöppnade kaffepaketet som får mig att dra lite på smilbanden.

Jag har ingen villa än, men det finns ett växande sparkonto till det. Jag körde Volvo några år men nu har vi istället en Toyota (som jag sällan vågar köra men det är en annan diskussion). Vovve finns inte heller och kommer troligen inte finnas förrän det första V;et är avbockat. Dessutom finns det inget djur i världen som just nu skulle kännas bättre än den lata, gamla katt som ibland fräser åt våra vänner och väcker mig vid eventuella återfall av sovmorgonsförsök.

Mina vänner är fortfarande mina vänner oavsett vad de gör klockan sju en söndagsmorgon. Några tvättar av sminket och masserar sina ömmande dansfötter, andra byter en blöja eller kokar sylt. Jag tar gärna på dansskorna någon gång mellan varven men tror att sambon och jag kommer fortsätta med samma kommentar när vi är på väg hem en fredag eller lördagskväll. Kommentaren ”Förr gick vi ut vid den här tiden!”

Oavsett om det är god natt eller god morgon för er nu önskar jag er alla en trevlig söndag.

fredag 19 juli 2013

Öppet brev till måsarna utanför vårt sovrumsfönster

Kära måsar,

Jag har varit tålmodig länge nu. Jag har varit tillmötesgående och gästvänlig hela sommaren men jag känner mig inte längre lika tolerant. Ni har trots upprepade klagomål från grannarna fortsatt störa ordningen på nätterna. En natt förra sommaren skrek en granne ”Håll käften!” till er. Jag vet att det kanske var lite omoget och att ordvalet var opassande men jag måste erkänna att jag ibland tänkt samma tanke. Jag vet också att det inte heller är så kul när vuxna män härmar era läten men den här gången är det nog ändå ni som får ge upp först.

Er unge är stor nu, det är dags för hen att sträcka ut sina vingar och pröva att flyga på egen hand. Förslagsvis till havet, är det inte där måsar ska vara? Där finns fisk, och lita på mig, det är betydligt godare än de torra brödskalkar ni får i parken här intill.

När vi ändå har er unge på tal vill jag lite fint föreslå att ni prövar sånglektioner. Antingen är den i målbrottet eller så behöver den professionell hjälp. Era stämmor låter betydligt bättre än er unges och… hur ska jag säga det här… då är det rätt illa.

Min gode vän John Blund, som varit mig trogen i alla år, har börjat ge vika för er. Han sviker mig allt oftare och jag måste erkänna att jag saknar honom. Jag har tagit honom för given och inser nu vilken stor plats han har i mitt hjärta. Jag önskar er inget ont, vi kan vara vänner och jag lovar att hälsa på er på stan. Jag kommer aldrig att glömma er och jag kommer alltid att fortsätta tänka på er varenda gång jag läser filmtiteln Masjävlar.  Även om jag inte gillar avsked är de ibland nödvändiga, det är enligt mig dags för oss att gå skilda vägar.

Farväl

/ Lena

torsdag 18 juli 2013

Vem skulle du vilja vakna upp som?


Han är intressant. Michael Boatwright, amerikanen som vaknade upp utan närminne. Mannen som endast talade svenska och sa sig heta Johan Ek. Fallet är ganska fascinerande i sig. Ljuger han? Är han svensk? När lärde han sig svenska? Har han verkligen glömt engelskan? Nu kommer ju svaren på de där frågorna, men jag kan ändå inte låta bli att tänka ett steg längre.

Om ni själva fick vakna som någon annan imorgon, vem skulle ni välja? Jag skulle utan tvekan välja mig själv. Med min egen familj, mitt eget namn, min egen breda skånska. Jag inbillar mig också att majoriteten precis som mig skulle vilja vakna som sig själva. Har jag fel?  Personligen har jag trots en del små problem på livets väg enormt mycket att vara tacksam över. Det man inte kan göra något åt kan man inte göra något åt. De små hålen i vägen kan man faktiskt laga själv och när jag känner att jag kommer fram till en mur eller grop jag inte kan hoppa över ber jag mina nära och kära om hjälp. En del vänner är bra på att spränga murar, andra på att bygga broar.

Jag tycker att det viktigt att inte ständigt fokusera på det som kunde varit bättre. Mycket kan man göra något åt och i de situationerna försöker jag tänka på och efterleva mitt motto: ”Just do it!”. Det är bra både för en själv och omgivningen att ägna fler tankar åt det som är bra, det man är tacksam över. Alla kan hamna på botten någon gång men då är det bara att klättra upp igen. Ibland flera steg i taget, ibland med någon som skjuter på där bak.

Jag vill verkligen inte vara någon annan, jag vill ha mitt eget liv och vara förvirrade, filosofiska, klantiga Lena. Mer energi – ja tack! Mindre stressad – ja tack! Större boyta – ja tack! Ny identitet – NEJ, NEJ, NEJ! All min historia, allt som varit har tagit mig till den plats i livet jag är på just nu. Platsen där jag kan sitta på ett soligt tak och skriva, platsen där jag känner mig trygg, älskad och fylld av framtidsdrömmar.

Vem skulle du vilja vakna upp som?

tisdag 16 juli 2013

Hur kunde det bli såhär?


Ni har kanske sett honom, den lille pojken som föddes hemma på köksgolvet. Pojken vars föräldrar delat med sig av sin historia i press och sociala medier. Detta enbart i förhoppning om att någon ska få upp ögonen och inse att sjukvården måste ha mer resurser. Att bli nekad plats på BB när man känner att det är dags är något som ingen borde behöva uppleva, någonsin. Jag har förmånen att känna denna lille pojke och hans föräldrar. Jag väcktes klockan 6 på morgonen av ett telefonsamtal från deras dotter. ”Nu har lillebror kommit, i köket”. Historien kändes osannolik, och de oförglömliga citaten från den där fredagen är många. Föräldrarna och lillebror åkte in till Lund för kontroll, där fick de sova i ”skrubben” på grund av platsbrist även där. Mamman skrattade och sa att det gick bra eftersom hon sov där efter förra förlossningen också.

Något som inte riktigt kommit fram i media men som jag vill understryka lite extra är att föräldrarna har mycket positiva saker att berätta om den vårdpersonal de mött personligen. De känner stor tacksamhet mot de ambulanskillar som var de första de mötte efter att pappan förlöst sin son. Även på sjukhuset blev de bra bemötta. Johanna och Christian berättar sin historia inte bara för blivande föräldrars skull utan även för att stötta denna utarbetade vårdpersonal som rings in från sin semester, springer mellan patienter och försöker trolla fram platser samtidigt som de definitivt inte får lön för mödan. Till alla yrkeskategorier inom vården vill jag säga, jag beundrar er och jag är enormt tacksam över att ni finns där och hjälper mig och mina nära när vi behöver det. Jag tycker att det är tragiskt att makthavare och politiker inte delar denna åsikt utan fortsätter dra åt svångremmen. Det borde inte vara anställningsstopp, tvärtom är det begreppet nedskärningar som borde förbjudas ett bra tag framöver. Till läkaren som tog emot mig på sin lunchrast, till den kvinna som klappade mig på kinden under min gastroskopi, till dig som höll min hand när jag skulle somna inför en operation. Fortsätt kämpa, jag står bakom er för varje steg! TACK för att ni finns!

Johanna och Christian mår bra, precis som deras son. De fick något gott ur hela den här historien, dessvärre slutar det inte alltid lika lyckligt. Jag har själv fått smaka på den bittra eftersmaken av de besparingar som görs inom vården och tänker nu dela med mig av min egen historia. En historia som är smärtsam att skriva om och som jag hade tänkt behålla hos mig och mina närmsta. Exemplen på hur människor trampas på, kränks och förbises är många. Här kommer min egen historia.

Förra året bestämde min sambo och jag oss för att det var dags. Jag skulle sluta med mina p-piller och vi kände oss redo att bli föräldrar. Då jag blev gravid på första försöket hann tankarna inte riktigt med.  Jag kände snabbt av kända symptom på graviditet. Jag mådde illa, var trött, brösten ömmade, jag förstod att jag var gravid innan jag såg de två blå strecken. Något kändes dock inte helt rätt. Jag hade ont, jag hade väldigt ont i nedre delen av buken och bestämde mig för att ringa till Kvinnokliniken för att rådfråga dem. Kvinnan som svarade försäkrade mig om att ”Det gör ont att vara gravid, hade det varit någon fara hade du inte ringt och frågat, då hade du åkt in direkt”. Jag hade fortfarande en jobbig känsla men fortsatte att ha ont någon dag till. Redan i vecka åtta gick jag på mitt inskrivningsbesök hos barnmorskan. När jag gick därifrån gick det in helt, jag förstod att jag verkligen var gravid, att det var på riktigt. Några timmar senare satt jag på KK-akut med fruktansvärda smärtor i nedre delen av buken. Självklart hade jag googlat och tänkte ”det är ett utomkvedshavandeskap”, jag kände att det inte stod rätt till. Efter den vanliga väntan kom en läkare och undersökte mig. Hon sa att det inte gick att se om allt var som det skulle men att ultraljudet inte riktigt motsvarade en graviditet i vecka 8. Prover togs och jag skulle återkomma efter 48 timmar för att ta nya. Dessa två dygn fick jag alltså åka hem och bara vänta. Timmarna gick sakta, väntan var olidlig. Smärtan var för mig ett bevis på att något var väldigt fel, jag hade så ont att jag somnade av ren utmattning. Jag tänkte att jag borde åka in, de hade sagt att jag skulle göra det om det blev värre, samtidigt kände jag att ingen skulle ha tid att ta hand om mig ändå så var det ens lönt att lämna det trygga hemmet.

Efter två dygn var vi åter på KK, prover togs och jag hamnade ännu en gång i väntrummet. När läkaren väl kom stressande från en annan avdelning satt jag ihopkrupen på golvet och grät. Jag fick veta att mina prover visade att jag fått missfall, det i sig var självklart hjärtkrossande. Efter ännu en undersökning kunde inte heller denna läkare avgöra om det var ett utomkvedshavandeskap och ville lägga in mig tills någon expert på området kom i tjänst morgonen därpå. Det var egentligen då det började, min erfarenhet av platsbrisen under sommaren.

Läkaren gick för att ordna en plats till mig, han kom tillbaka och sa att det inte fanns några lediga. Eftersom läget kunde bli väldigt akut ville han ändå inte släppa hem mig utan gick på ännu en platsletarrunda. Han kom tillbaka, sa att han ordnat en plats till mig och sprang sedan vidare till nästa patient. Förkrossad av beskedet att jag fått missfall stapplade jag genom korridorerna fram till ”mitt rum”. Dörren öppnades och jag trodde att jag skulle gå sönder. Innanför dörren var många människor, äldre, yngre, en kvinna i sjukhusrock… men jag såg inte dem. Det enda jag såg var det lilla, lilla barn som låg i den lilla, lilla genomskinliga sängen på hjul. Jag hade precis fått veta att jag fått missfall och fick dela rum med en nyfödd. Det var den plats de trollat fram till mig. Jag stapplade in bakom mitt skynke och bröt ihop. Tyst, jag ville inte att den andra familjen skulle höra mig.

Det var inte rätt mot mig men det var inte heller rätt mot den kvinna som precis fått barn. Den kvinna som fick höra historien om mig genom skynket och som sedan nästan hysteriskt hyschade sitt barn hela natten. Jag är övertygad om att hon hörde vad personalen sa till mig lika väl som jag hörde hur de diskuterade sina barnbarn på andra sidan. Mamman till det lilla barnet borde inte behöva tänka på mig, inte på någon annan än själv och sin nyfödda son. Jag sov ingenting, jag lyssnade på barnskrik, jag lyssnade på bröstpumpen, jag lyssnade på sköterskorna som förklarade ”nu trillar navelsträngen av”. Den fysiska smärtan bedövade den psykiska något men situationen var som en lång och plågsam mardröm. På morgonen kom bebisens familj för att hälsa på igen, dottern tittade in bakom mitt skynke. Hennes mamma fick ännu en gång hyscha och valde att ta ut hela sin familj på balkongen under besöket.

Läkarundersökning nummer tre visade att jag hade ett solklart utomkvedshavandeskap och att äggledaren var helt förstörd. Den opererades bort akut en liten stund senare. Personalen som var med under min operation var fantastisk. De förklarade allt lugnt och sansat och som jag tidigare nämnde, en kvinna höll och klappade min hand medan jag somnade. Alla hade kanske inte gillat det men för mig var det otroligt skönt i denna sårbara och ensamma stund.

Efter operationen hade kvinnan och bebisen blivit utskrivna, jag hade rummet för mig själv och fick ha det resten av min vistelsetid på sjukhuset. Morgonen därpå kom en kvinna och sa att de ville att jag kom upp och åt lite frukost. Jag visste inte (och vet egentligen fortfarande inte) vilken avdelning jag låg på. Jag orkade inte möta fler bebisar, jag ville inte se fler familjer just då. Jag kände mig naken och hade inget att ta på mig. Var inte stark nog att be om ett par byxor, att be om en ny rock utan operationsblod på. Jag sa att jag ville stanna på rummet och fick tillslut min frukost där.

Jag ville berätta denna historia då, jag har många gånger satt mig vid datorn och tänkt skriva men det är först nu jag har orkat. Den första sköterskan jag mötte upplevde jag som ganska känslokall och avtrubbad, hon verkade inte förstå mitt psykiska lidande. Min sambo förklarade för henne att det var jobbigt för oss och då mjuknade hon genast. I övrigt upplevde jag som sagt att jag blev väl mottagen och av personalens viskningar förstod jag att de tyckte att min placering var lika illa som jag.

Dessa två exempel kommer från samma familj, jag har fler men av respekt för de inblandade tänker jag inte berätta dem här. Jag vill inte att någon någonsin ska behöva utsättas för det jag fick genomlida, jag vill inte heller att någon ska nekas någon typ av vård som de faktiskt behöver, framför allt inte de som ska föda barn. Hur kunde det bli såhär?

söndag 14 juli 2013

Dödssynd eller framförhållning

Igår var det sommar på riktigt. Facebookuppdateringarna präglades av bilder på fötter med strand eller pool i bakgrunden. Grillarna var tända och barn hade glass i halva ansiktet. Själv vaknade jag med tanken att stranden var enda alternativet, sedan började jag städa. När klockan var närmare halv åtta på kvällen plockade sambon och jag fram varsin bit paj ur frysen och hade fortfarande inte kommit till stranden. Jag var inte utanför dörren bortsett från de minuter vi vattnade växterna på taket och tog en andningspaus. Är det en dödssynd att vara inne hela dagen i så fint väder? Kanske men när semestern kommer ska jag ha semester och inte hålla på med en massa i lägenheten. Visst, det finns alltid något att göra men kaffebryggaren är nu avkalkad för diverse fikabjudningar inom kort.
Jag har inte semester än men när den kommer ska jag vara ledig. Filmerna och guitar herot är i ordning för regngiga dagar. Det ligger vattenflaskor i frysen till de varma (som förhoppningsvis kommer igen innan semestern). Framförhållning, det är ett begrepp jag slagit upp i alla ordböcker jag hittat men ännu inte förstått. Jag ska därför ha en praktikperiod på två veckor nu så kanske det sätter sig till semestern.
För att gå emot strömmen måste jag säga att det är lite skönt att det inte är lika fint väder idag, jag har en del som måste inhandlas och projekt som bör avslutas. Första kaffekoppen är urdrucken och nu går startskottet för den här dagen.