Årskrönika

Nedräkningen på de sista timmarna av 2011 har börjat. Vilket underbart år det varit, utan tvekan ett av de bästa och det blir bara bättre och bättre. I slutet av varje år brukar jag gå och tjata om att nästa år kommer att bli helt fantastiskt. Ibland påtalar någon för mig att jag sagt så även året innan men jag tror verkligen på det jag säger och anser att jag haft rätt. Det här året har ju varit underbart men det betyder inte att nästa inte kan bli ännu mer fantastiskt. För att sammanfatta 2011 vill jag lyfta några stora händelser i mitt liv.

Samboliv

Andreas och jag flyttade ihop för snart ett år sedan. Med honom flyttade även världens sötaste katt in och så småningom ett gäng fiskar. Det är så fantastiskt mysigt att vara sambo med världens bästa Andreas. Att storhandla på Ica Maxi blir plötsligt något roligt, det är en så härlig känsla att göra det tillsammans. När vi flyttade ihop hade de stora massorna av snö på taket precis smält, smält hela vägen in i sovrummet. En luftavfuktare flyttade alltså också in i samma veva men han tröttnade tack och lov efter ett par månader och flyttade vidare.

Tillsammans skapade vi ett hem i lägenheten jag bott i själv tidigare och när en av mina närmsta vänner kom och hälsade på oss sa hon att nu såg jag verkligen ut av "vara hemma". Lägenheten var ett hem på riktigt och jag var helt tillfreds med allt.

Arbete och studier

Den senaste terminen har jag enligt många tagit mig vatten över huvudet då jag arbetat 100% och studerat 75% på högskolenivå samtidigt. Utöver detta har jag ju haft min viktnedgång med en massa möten och träffar samt en studiecirkel och en kurs i tecken som alternativ och kompletterande kommunikation. Det har varit mycket, det har det verkligen, men jag ångrar ingenting. Det har varit en otroligt inspirerande termin som gett mig mycket nya kunskaper, tankar och erfarenheter. Nästa termin blir det ändå betydligt mindre studier då jag vill fokusera på andra intressen och min hälsa.

Viktnedgång

Under årets sista halva gick jag ner 15 kilo i rask takt. Det var inte alls så svårt som jag trott, det var faktiskt ganska lätt. En av de största faktorerna till detta tror jag var att min sambo och jag gjorde det tillsammans, det är så mycket lättare att dela en sådan utmaning med någon och slippa se den man bor med mumsa onyttigheter. Det svåra kommer nu när det är dags att resten av livet behålla denna betydligt hälsosammare siffra på vågen. Jag mår så mycket bättre nu både psykiskt och fysiskt så jag vill inte trilla tillbaka i gamla mönster. Mitt liv har varit mer aktivt och i somras paddlade jag t ex kanot för första gången i mitt liv. Det var tungt mellan varven och kroppen kändes helt mörbultad efter ett par dagar i Rönne å men jag klarade det och det kändes bra!

Bloggande och författardrömmar

Som jag flera gånger tidigare påtalat så älskar jag att skriva. Det är först nu, de senaste månaderna som jag verkligen ägnat tid åt detta. Det började med den här bloggen eftersom i en blogg kan man skriva om precis vad man vill och det kan handla om helt olika saker från gång till gång. Det är roligt om ni lämnar en kommentar eller två men själva skrivandet är mitt största nöje. Nu i jul har jag även tagit mig tid att skriva lite brev, det var SÅ länge sedan men det är något jag saknat.

Jag drömmer om att någon gång i livet kunna titulera mig författare. Jag har länge tänkt att det vore riktigt häftigt att ge ut en bok men sedan har det inte blivit mer av det. Nu har jag dock börjat spåna lite på eventuella historier och tycker att det är hur kul som helst. Det är spännande att se vad det kan utvecklas till.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År och ser fram emot ett spännande 2012!

Frosseri, feng shui och vissna blommor

Tandfén blev nog lite rädd när jag började prata om guldfärgade plastkort för även om min visdomstand fortfarande ömmar lite så tänker jag inte så mycket på det längre. Förhoppningsvis känner jag snart ingenting längre och den har växt färdigt för i år (och nästa). Förkylningen är mer kaxig och hänger sig kvar som en blodigel som vägrar släppa taget. Vi får se vem som är mest envis, jag eller förkylningen.

”Snön ligger vit på …” nej, vänta lite… snö… det är det där vita som vi fick en överdos av förra året. Vi är fortfarande på rehab men regn den 24 december känns inte så stämningsfullt. Eftersom det nu inte kommit någon snö men öst ner regn kan det lika gärna fortsätta vara plusgrader så att vi slipper läsa om en massa trafikolyckor imorgon.

Julen är verkligen frossandets tid, det är inte klokt vad vi äter och grönsakerna lyser med sin frånvaro. En och annan clementin dukas fram men annars består julmaten mest av kött och choklad tycker jag. Vid närmare eftertanke är det egentligen ganska galet, inte konstigt att alla äter sallad i januari. Jag äter av det mesta och njuter av det men jag äter inte på långa vägar samma mängder onyttigheter som tidigare år. Jag mötte en kvinna på Itrim som sa att det var första gången någonsin som hon inte hade som nyårslöfte att hon skulle gå ner i vikt. Hon sa att det var en stor lättnad och att hon mådde jättebra. Jag känner likadant men inser samtidigt att jag har mycket kvar att arbeta med. Det där med hälsan är ju som sagt inte bara att kunna ha en viss storlek på klänningarna utan det är så mycket mer. För att kunna hålla vikten måste man ju jobba med allt det andra också och där har jag en bra bit kvar. Mitt alter ego Stressmonstret ska under 2012 elimineras för gott.

Hur går det med månadens uppdrag? Hur många av er tog sig an det? Själv har jag rensat lite men har mycket kvar. Lite har jag gett till nära och kära men det mesta kommer att levereras till Myrorna i mellandagarna. Igår gick jag igenom större delen av mina böcker och fyllde en stor papperskasse med sådana som jag aldrig kommer att läsa eller läsa om. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle göra mig av med mina gamla psykologiböcker men det har varje gång slutat med att jag tänkt att jag kanske vill bläddra i dem någon gång. Innehållet är ju jätteintressant. Det ÄR det, jag tycker att psykologi är otroligt intressant men har jag inte ens bläddrat i böckerna på 10 år är det kanske inte så troligt att jag kommer göra det de nästkommande 10 heller.

Nyligen läste jag boken Rensa i röran med feng shui. Jag kan ju inte påstå att jag är speciellt övertygad om att jag skulle bli rik om jag satte speglar på rätt ställe i lägenheten osv så själva feng shuigrejen är kanske inget för mig. Jag tycker heller inte att man ska rensa ut saker bara för rensandets skull ifall det är saker som har en betydelse för en eller väcker positiva minnen men efter att ha läst boken blev jag ändå (ännu) mer motiverad att göra mig av med en massa saker jag inte behöver. Jag har ofta svårt för att varva ner, slappna av och komma till ro, därför måste allt som stressar mig bort. Det gäller allt ifrån böcker som jag tänker att jag borde läsa så fort jag ser dem till mina vissna blommor. Jag har mördat ännu en. Den stackaren hade törstat ihjäl bakom gardinen i sovrummet. Trillingen stod bakom den andra gardinen (nr tre dog ju för ett tag sedan) och såg mycket ledsen och besviken ut, nästan som om den också var redo att ge upp för gott.

Nu ska jag snart göra mig vacker inför min det med Herr Anka!

Jag önskar er alla en riktigt god jul!

Tick tack tick tack

Klockan är mycket och jag borde redan sova. Istället spelar jag rysk roulette med sömntimmarna genom att hinka i mig kaffe såhär sent. Anledningen till detta är att jag har ett arbete som ska lämnas in senast idag. Jag lär mig aldrig, jag behöver den här sistaminutenstressen för att få det gjort och trots att det är arbetet jag borde ägna mig till 100% får jag ett starkt behov av att göra en massa annat. Det kanske hänt något revolutionerande på facebook, bäst att kolla mellan varven. Jag kanske skulle ta och skriva ett blogginlägg, det har ju inte blivit så många de senaste veckorna. Jag har några julklappar kvar att inhandla, jag kanske skulle ta och skriva en lista över dem (jag är en listoman)...And it goes on and on and on. Ännu en gång har jag förvandlats till mitt alter ego Alfons Åberg, "jag ska bara...".

Ok, jag har i alla fall börjat med arbetet och det känns som att jag kommer skicka iväg mer text än nödvändigt (i vanlig ordning) men varför ska det vara så svårt med lite framförhållning?

När jag ändå är igång och skriver vill jag tipsa om något riktigt gott som jag åt idag. För er som gillar chicken nuggets (vilket jag egenligen inte kan påstå att jag gör) finns ett nyttigare alternativ som enligt mig också är godare. Dela kycklingfile, pensla med uppvispat ägg, vänd i sesamfrön och stek i lite olja. Servera med en asiatisk sallad. Galet gott! Tack Itrim för det receptet! I går testade vi en variant på lasange med en massa rivna rotfrukter i köttfärssåsen, zuccini istället för lasangeplattor och keso istället för bechamelsås, mumma kardemumma!

Tick tack, tick tack, mindre än två timmar till deadline, dags att koppla in strömsladden i datorn, peta ner näsan i böckerna och reflektera kring interkulturell kompetens, pluskompetens, mångfaldskompetens och en massa andra kompetenser. Imorgon ska jag istället fundera över om jag någonsin kan uppnå en läggavmedattskjutauppalltingtillsistaminutenkompetens... eller så gör jag det i övermorgon... eller dagen efter det.

Min stora kärlek

Min sambo har en tendens att vifta med armarna ibland när han sover. För några nätter sedan kom först en armbåge flygande och precis efter fick jag en kudde i ansikten. Jag suckade varpå sambon mumlande undrade vad det var. Jag sa snabbt att jag fick saker i huvudet hela tiden. Fullt allvarlig svarar då min sovande pojkvän ”Ta på dig en hjälm då”. Jag började skratta och sa ”Vad sa du?”. Han sa ännu en gång att jag skulle ta på mig en hjälm. Jag ser fram emot ett långt liv tillsammans med min kära Andreas för tråkigt har man sällan i hans sällskap, inte ens när han sover. Den mannen får verkligen mig att skratta varje dag, allt är alltså precis som det ska vara. Underbara, fantastiska Andreas. Jag vet att jag hittat mannen i mitt liv, en härlig känsla.

Vi träffades via internet och redan innan jag träffade honom sa jag till mina vänner: ”Det är Han, mannen jag ska gifta mig med, han är the one”. Det låter galet, jag vet, men det var så jag kände. Han var inte en i högen utan stack onekligen ut från den gråa massan på mer än ett sätt. När jag väl träffat honom pratade jag med en vän och sa: ”Nu förstår jag vad du menar med att man vet när det är rätt!”. Jag hade aldrig tidigare upplevt den känslan så starkt, han var allt jag drömt om och lite till. Det låter klyschigt, jag vet men tro mig, när man minst anar det händer det.

Jag hade letat och letat efter Mr Right men han lös med sin frånvaro. På stans nattklubbar fanns han inte… inte så konstigt att jag inte kunde se honom där, han var ju ute och vandrade på Kungsleden. Säga vad man vill om internetdejting men det är onekligen ett sätt att träffa människor du annars inte någonsin skulle sprungit på.

Vad var det då som fick mig att falla för denna långa, mörka man? Ja ni, den listan skulle kunna göras hur lång som helst, han har allt det där som brukar stå på de flestas önskelistor. Han är rolig, ödmjuk, allmänbildad, ärlig, lätt att prata med, händig, snygg.... the list goes on and on. Visst, han fäller inte ner toalocket och han kan öppna en tredje kaviartub trots att vi redan har två halvfulla men kan jag inte komma på några värre saker än så är jag världens lyckligaste kvinna!

Störst av allt är kärleken!

Sjukdom, Oprah och drömmar

Jag är sjuk igen. Efter att ha lyckats hålla mig frisk länge känns det som att jag nu hamnat i någon sorts ond cirkel och aldrig blir riktigt frisk. Jag har inte tränat på ett par veckor och nu kan jag inte ens promenera. Igår förflyttade jag mig bara när jag växlade mellan soffan och sängen men det är väl bara att vila ordentligt och hoppas att jag får vara frisk resten av året (och nästa) sen. Jag är SÅ trött på detta! Man kan oftast inte hjälpa att man blir sjuk men jag kan ändå bli riktigt irriterad på hela situationen. Jag känner mig dum för att jag är hemma från jobbet och kan bli både arg och ledsen när jag missar en massa roliga saker.

När jag ändå låg här hemma och inte kunde göra något av allt det jag egentligen planerat göra idag så passade jag på att titta på Oprah. Jag beundrar verkligen den kvinnan och tycker att hon är en fantastisk förebild. Visst, hela hennes show är ibland typiskt ”amerikansk” om ni förstår vad jag menar men hon är en fantastisk människa som genom sina program hjälpt väldigt många.

Just idag visades det allra sista programmet, The farewell show. Oprah berättade att hon inte missat en enda inspelning av showen, hon har alltid åkt dit. Hon har spelat in 4561 avsnitt (!) och har som sagt inte behövt ställa in ett enda. Hon menar själv att anledningen till detta är att hon hittat sitt kall, det hon är ämnad att göra. Jag tror att vi alla bör försöka göra det vi brinner för. Alla brinner för något, vet man inte vad det är så är det bara för att man inte hittat det än. Då får man leta vidare, det är aldrig för sent. Sedan tror jag att man kan känna väldigt starkt för mer än en sak. Inte så att man kan vara bäst på allt eller göra allt samtidigt, men ibland har man flera intressen som skiljer sig väldigt ifrån varandra, dessa bör man då försöka kombinera så långt det går.

Jag känner att jag hittat rätt yrke då jag älskar att arbeta med barn. Jag vet att jag har ett av världens viktigaste yrken och jag brinner för det jag gör. Samtidigt kan jag ändå ibland känna en längtan efter att göra något annat. Inte istället, utan också. Skrivandet är en sak jag vill utveckla och även om jag inte kom in på någon skrivarkurs den här gången så tänker jag söka igen. Då tänker jag dessutom söka mer än en för det är något jag verkligen vill satsa på.

Känner ni att ni hittat rätt i livet? Gör ni det ni vill göra? Upplever ni att ni har ett "kall"? Vad har ni för drömmar som ni ännu inte hunnit uppfylla? Jag har hur många som helst men ska sätta mig ner och ta mig ett allvarligt snack med mig själv. Är alla dessa drömmar verkligen mina egna? Många av dem är onekligen det men det kanske är dags att jag rangordnar dem lite och arbetar hårdare för att uppnå de som står överst på listan istället för att bara hoppa hit och dit.

Jag blir stressad över att jag är sjuk dels för att det är för jäkla tråkigt att bara sitta hemma och glo men också för att det sätter käppar i hjulet för min tajta planering. Som sagt, det är nog dags att prioritera lite bland drömmarna, jag återkommer när jag vet vilka som egentligen står överst.

Hälsnignar från den filosoferande sjuklingen

Reservplats 355

Idag kom det jag tillsammans med så många andra väntat på. Antagningsbeskedet. Jag har sökt in till kursen Kreativt skrivande på distans. När jag idag läste texten ”Du har reservplats 355” insåg jag att det nog blir till att fortsätta blogga och skriva lite annat så smått här hemma. Men jag ska inte hänga läpp för det, det finns ju så mycket annat jag vill göra. Dessutom har ju mirakel skett förut så kanske, kanske… men jag tänker inte räkna med någon skrivarkurs i vår.

Ikväll har jag varit på Itrimmöte och där fortsatte de mindre positiva beskeden då jag gått upp i vikt. Inte mycket men det är första gången jag gått upp sedan jag började så det kändes lite konstigt, det är faktiskt första gången jag inte gått ner. Egentligen hade det dock varit mer konstigt för att inte säga sjukligt ifall jag fortsatte att gå ner i vikt i det oändliga, det går ju liksom inte. Det är dock bra att väga sig varannan vecka för att veta när man ska dra lite i ”unna sig”-bromsen. Man måste ju inte frossa så att man blir illamående bara för att det står december överst på köksalmanackan.

Helgen kommer bli intensiv så nu ska jag hämta tvätten och sedan blir det sängen.

Nedskräpning och anger management

En nära vän till mig har flera gånger påtalat att jag borde gå anger management för att kunna hantera folk som skräpar ner. Hon säger det på skämt men även om jag inte direkt får några raseriutbrott är jag uppriktigt sagt riktigt trött på allt skräp jag tvingas se varje dag.

Sedan den 10 juni i år kan man bötfällas för nedskräpning. I mina ögon trädde denna lag inte i kraft en dag för tidigt men samtidigt är det tråkigt, ja till och med löjligt att den ska behövas. Små barn vet oftast att man inte får lov att kasta skräp i naturen. VARFÖR är det då så svårt för vuxna människor att pricka papperskorgen? Vad är det som gör att några tycker att det är ok att öppna bildörren och kasta ut halväten mat tillsammans med förpackningen den låg i eller tömma askkoppen rakt ut på parkeringsplatsen (de senare är ju uppenbarligen de som röker i bilen, ännu en företeelse jag har svårt att förstå men det tar vi en annan gång). Jag undrar också varför människor som står intill en papperskorg väljer att släppa sin bussbiljett eller sin tomma tablettask rakt ner på marken istället för att kasta den där den ska vara, det är bara att sträcka ut armen. Dels anser jag att det är ren och skär lathet, dels verkar dessa människor inte bry sig om att ha det snyggt omkring sig och om ärligheten ska fram så känns det inte speciellt begåvat.

Ibland hör man kommentaren: ”Men det finns ju ingen papperskorg!”. Nej, men då stoppar man skräpet i sin ficka och har det där tills man kommer till en papperskorg alternativt kommer hem. Jag har ingen papperskorg i vardagsrummet men vet ni vad, äppelskruttar, godispapper och vissna blommor kommer ändå därifrån. Jag tar dem i min hand och bär dem till närmsta papperskorg i närliggande rum. Precis lika lätt är det att stoppa ner sitt tomma cigarettpaket i fickan, på samma plats det låg på innan det blev tomt, och bära med sig det till en papperskorg.

Enligt Håll Sverige rent kostar nedskräpningen 377 miljoner kronor om året. Eller för att vara korrekt, det kostar 377 miljoner i rena skattepengar. Alla privata renhållningsföretag, husägare och andra verksamheter är inte inräknade. Är detta en vettig sak att lägga pengar på? Sjukhusen ska spara 500 miljoner står det på framsidan på alla tre dagstidningar jag läst idag, är det ok att stå och svära över hur illa detta är och sedan kasta tidningen på marken? Inte i mina ögon. 377 miljoner motsvarar (enligt Håll Sverige rent) 1405 grundskollärares lön under ett års tid. Jag vet att det inte är så enkelt att om alla slutade skräpa ner idag så skulle vi plötsligt ha fler läkare eller lärare. Efter en tid skulle dock de som nu arbetar med att plocka skräp kunna få andra arbetsuppgifter som känns galet mycket roligare att lägga skattepengar på.

För ett antal år sedan startade kampanjen Ett skräp om dagen. Det gick ut på att man inte skulle skräpa ner alls samtidigt som man varje dag skulle plocka upp ett skräp och kasta det i soporna. På det sättet skulle det snabbt bli rent och snyggt överallt. Dessvärre var detta lite av en utopi och personligen är jag inte intresserad av att springa och plocka upp efter andra på min fritid. Varför kan inte var och en göra det själv?

Jag är inte förtjust i att skriva lappar men kanske skulle jag göra någon stor banderoll och hänga upp den på Turning torso. Någon okänd som tycker som jag hade nyligen varit kreativ. Jag såg hundbajs med en liten skylt i. På skylten stod det ”År 2011 och hundbajs flyttar sig fortfarande inte av sig självt”. Det gör ju tyvärr inte det, det försvinner inte förrän 17 personer svurit över att de trampat i det varav en ska på anställningsintervju, två ska på dejt och fyra andra drar hem det på dörrmattan innan de märker det. Det är påhittade siffror men varför ska det vara så svårt?

Detta är ett något ilsket blogginlägg men jag ber er alla att faktiskt tänka en gång extra innan ni öppnar handen och släpper det där pappret rakt ner på marken. Jag vill inte pilla i sanden på stranden för att hitta fimpar och yoghurtförpackningar. Jag vill inte sitta i tuggummi och jag vill inte se barn plocka upp fimpar från marken för att sedan stoppa dem i munnen och tugga loss. Se er omkring och inse hur mycket ni ser som inte alls hör hemma i naturen eller på stadens gator, ni kanske blir förvånade.

Månadens uppdrag - december

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om den materialism vi lever i. På grund av olika saker har jag inte hunnit rensa ut bland mina grejer ännu men det står högt på listan. Igår tittade jag på Oprah. Det handlade bland annat om unga kvinnor som blev nunnor, det vill säga de gifte sig med Jesus. Jag antog ju att det fanns någon sorts ceremoni för att bli nunna men jag visste inte att det var en så lång process som avslutades just med ett bröllop. Många brudar var det men det fanns bröllopstårta och allt. Nu flyter jag ut på ett helt annat ämne, även om jag drömmer om ett hus på landet så är Mariavall inte riktigt det jag hade i åtanke. Den enda jag någonsin tänker gifta mig med är en långa mannen som får mig att skratta varje dag! Det jag egentligen skulle komma fram till var att den ena nunnan hade haft allt, när hon som 31-åring satt hemma en dag tittade hon ut över alla sina saker, som var många, och insåg att de inte gjorde henne ett dugg lycklig, de fyllde ingen funktion i hennes liv. Därför valde hon att bli nunna.

Jag är 31 år och jag har många saker, även om likheterna till största del slutar där så finns det ju en poäng i det hon säger. Det är  oftast inte våra saker som gör oss lyckliga, det är allt det andra. De som hittat ett par riktigt snygga festskor och kanske t o m en matchande väska på rea vet att detta kan göra en hur lycklig som helst. Visst kan man gå runt och le som om man nästan var nykär när man fått den där lampan man trånat efter eller ett par jättedyra ljusstakar som passar perfekt på matbordet. Jag tycker inte att det är fel att känna så, däremot känns det inte helt befogat att köpa en ny lampa när du redan har tre snygga i garderoben men som inte får plats någonstans. Eller om du har 4 par svarta pumps så kanske du inte måste ha ett par till.

Jag diskuterar mycket materialism utifrån ett personligt plan men vi får inte glömma bort miljöfrågan. Vi lever i ett slit och slängsamhälle där fullt funktionella saker slängs varje dag. Jag har själv tryckt ner saker i soppåsar trots att dessa saker säkert skulle kunna ge massor av människor den där lyckoruskänslan.

Jag tror att de flesta av oss behöver rensa i röran och skala bort onödiga saker som tar mer energi än de ger (om inte annat så när de ska dammas). För ert eget välmående är det en bra idé att fundera ut vad ni egentligen mår bra av att ha i er närhet. Jag mår bra av mitt överflöd av pyssel då jag kan använda det för att skapa saker, detta skapande har en meditativ effekt på mig. Jag har dock gamla skor jag inte använt på fem år om ens någonsin, jag har gamla grytlappar som jag aldrig mer kommer att plocka fram ur skåpen osv. Det är dessa saker som jag vill ha bort. Det uppdrag jag vill ge er i december månad handlar om de saker ni kan klara er utan.

Månadens uppdrag:

Välj ut (minst) en sak som du inte har någon användning för och ge den till någon som behöver den mer. Det kan vara ett par vantar till en hemlös, en klänning till en väninna, ett fiskespö till grannen, kollegieblock till en fattig student osv. Du får mer plats för de saker du verkligen vill ha och mår bra av samtidigt som den andra personen får något som gör honom/henne glad. Det är en WIN – WIN situation. Egentligen är det en WIN – WIN – WIN situation då vi även sparar på vår miljö, vad passar bättre såhär i juletid?

Om ni tar er an detta uppdrag får ni gärna berätta för mig vad ni gett bort till vem och varför.

Lycka till!

Sjukdom och byggarbete

Mitt elva timmar långa sovmarathon hjälpte mot min trötthet men det räckte inte hela vägen. Nu ligger jag hemma och mår dåligt på alla möjliga sätt samtidigt. Sambon har också fått sig en släng så jag antar att det är något som smittar. Precis som jag tidigare skrivit är det riktigt dålig timing att vara sjuk nu. Idag skulle jag egentligen både jobbat och gått på kurs men vad gör man. Jag hoppas bara att jag kan göra nästa uppgift i handledarutbildningen med hjälp av kurslitteraturen även om jag missar dagens genomgång.

Efter att ha haft en natt med dålig sömn på grund av illamående, huvudvärk och annat insåg jag tillslut att varken jobb eller skola var någon bra idé. När jag ringt till jobbet och sjukat mig tänkte jag att lite sömn till skulle göra susen. Tji fick jag då klockan slog 07.00 och alla byggarbetarna drog igång arbetet med taket. Tro det eller ej men de har en hel liten bobcat som de kör med på taket utanför. Det känns inte helt betryggande men det är i alla fall inte ovanför vår lägenhet.

 Taket på det här huset är inte det bästa, när all snön smälte förra vintern rann den in genom väggen i mitt sovrum. Detta samtidigt som Andreas flyttade in till mig. Vi fick ha en burrande avfuktare i sovrummet nästan två månader och kunde inte använda rummet alls. Vi döpte honom till R2D2, det var ju bara att gilla läget. Våra första månader som sambos sov vi alltså på två olika höga madrasser som låg på golvet inklämda bland flyttkartonger i ett annat rum. En natt vaknade vi av att vi fick gardinstången i huvudet och tillslut kändes allt som ett stort skämt. MEN, nu ska taket som sagt vara åtgärdat och vi har även efter snart 5 år för första gången en vind där det inte regnar in. Man får vara glad för det lilla.

Även om jag inte har läst mer än Matte B på gymnasienivå hade jag alltid ganska lätt för matematik i skolan. Ekvationen byggarbete och huvudvärk har jag däremot ännu inte lyckats lösa. Att gnälla för lite ont innanför hårrötterna känns kanske inte så relevant idag, för er som har missat det så är det nämligen den internationella aidsdagen idag. Över 30 miljoner människor är smittade med HIV och varje dag, varje dag smittas 1000 barn under graviditet, förlossning och amning (Unicef). TUSEN barn bara idag, det är lite svårt att ta in. Unicef har som mål att det år 2015 ska vara fullständig nolltolerans och att inga barn då ska smittas. Håll tummarna för deras arbete och köp gärna en fin julklapp på deras hemsida www.unicef.se

Igår fick jag ett sådant där sms igen, ett sms med texten ”Vi har akut brist på just din blodgrupp, kom och lämna blod idag”. Dessvärre är jag ju sjuk även denna gång (märkligt att de kan pricka in det så) men jag vill påminna alla om november månads uppdrag, att bli blodgivare. Det är aldrig försent, har det inte blivit av än så är det bara att ta tag i det nu.

Vi är nu inne i december månad så håll ögonen öppna efter ett nytt uppdrag.