lördag 31 december 2011

Årskrönika

Nedräkningen på de sista timmarna av 2011 har börjat. Vilket underbart år det varit, utan tvekan ett av de bästa och det blir bara bättre och bättre. I slutet av varje år brukar jag gå och tjata om att nästa år kommer att bli helt fantastiskt. Ibland påtalar någon för mig att jag sagt så även året innan men jag tror verkligen på det jag säger och anser att jag haft rätt. Det här året har ju varit underbart men det betyder inte att nästa inte kan bli ännu mer fantastiskt. För att sammanfatta 2011 vill jag lyfta några stora händelser i mitt liv.

Samboliv
Andreas och jag flyttade ihop för snart ett år sedan. Med honom flyttade även världens sötaste katt in och så småningom ett gäng fiskar. Det är så fantastiskt mysigt att vara sambo med världens bästa Andreas. Att storhandla på Ica Maxi blir plötsligt något roligt, det är en så härlig känsla att göra det tillsammans. När vi flyttade ihop hade de stora massorna av snö på taket precis smält, smält hela vägen in i sovrummet. En luftavfuktare flyttade alltså också in i samma veva men han tröttnade tack och lov efter ett par månader och flyttade vidare.

Tillsammans skapade vi ett hem i lägenheten jag bott i själv tidigare och när en av mina närmsta vänner kom och hälsade på oss sa hon att nu såg jag verkligen ut av "vara hemma". Lägenheten var ett hem på riktigt och jag var helt tillfreds med allt.

Arbete och studier
Den senaste terminen har jag enligt många tagit mig vatten över huvudet då jag arbetat 100% och studerat 75% på högskolenivå samtidigt. Utöver detta har jag ju haft min viktnedgång med en massa möten och träffar samt en studiecirkel och en kurs i tecken som alternativ och kompletterande kommunikation. Det har varit mycket, det har det verkligen, men jag ångrar ingenting. Det har varit en otroligt inspirerande termin som gett mig mycket nya kunskaper, tankar och erfarenheter. Nästa termin blir det ändå betydligt mindre studier då jag vill fokusera på andra intressen och min hälsa.

Viktnedgång
Under årets sista halva gick jag ner 15 kilo i rask takt. Det var inte alls så svårt som jag trott, det var faktiskt ganska lätt. En av de största faktorerna till detta tror jag var att min sambo och jag gjorde det tillsammans, det är så mycket lättare att dela en sådan utmaning med någon och slippa se den man bor med mumsa onyttigheter. Det svåra kommer nu när det är dags att resten av livet behålla denna betydligt hälsosammare siffra på vågen. Jag mår så mycket bättre nu både psykiskt och fysiskt så jag vill inte trilla tillbaka i gamla mönster. Mitt liv har varit mer aktivt och i somras paddlade jag t ex kanot för första gången i mitt liv. Det var tungt mellan varven och kroppen kändes helt mörbultad efter ett par dagar i Rönne å men jag klarade det och det kändes bra!

Bloggande och författardrömmar
Som jag flera gånger tidigare påtalat så älskar jag att skriva. Det är först nu, de senaste månaderna som jag verkligen ägnat tid åt detta. Det började med den här bloggen eftersom i en blogg kan man skriva om precis vad man vill och det kan handla om helt olika saker från gång till gång. Det är roligt om ni lämnar en kommentar eller två men själva skrivandet är mitt största nöje. Nu i jul har jag även tagit mig tid att skriva lite brev, det var SÅ länge sedan men det är något jag saknat.

Jag drömmer om att någon gång i livet kunna titulera mig författare. Jag har länge tänkt att det vore riktigt häftigt att ge ut en bok men sedan har det inte blivit mer av det. Nu har jag dock börjat spåna lite på eventuella historier och tycker att det är hur kul som helst. Det är spännande att se vad det kan utvecklas till.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År och ser fram emot ett spännande 2012!

lördag 24 december 2011

Frosseri, feng shui och vissna blommor

Tandfén blev nog lite rädd när jag började prata om guldfärgade plastkort för även om min visdomstand fortfarande ömmar lite så tänker jag inte så mycket på det längre. Förhoppningsvis känner jag snart ingenting längre och den har växt färdigt för i år (och nästa). Förkylningen är mer kaxig och hänger sig kvar som en blodigel som vägrar släppa taget. Vi får se vem som är mest envis, jag eller förkylningen.

”Snön ligger vit på …” nej, vänta lite… snö… det är det där vita som vi fick en överdos av förra året. Vi är fortfarande på rehab men regn den 24 december känns inte så stämningsfullt. Eftersom det nu inte kommit någon snö men öst ner regn kan det lika gärna fortsätta vara plusgrader så att vi slipper läsa om en massa trafikolyckor imorgon.

Julen är verkligen frossandets tid, det är inte klokt vad vi äter och grönsakerna lyser med sin frånvaro. En och annan clementin dukas fram men annars består julmaten mest av kött och choklad tycker jag. Vid närmare eftertanke är det egentligen ganska galet, inte konstigt att alla äter sallad i januari. Jag äter av det mesta och njuter av det men jag äter inte på långa vägar samma mängder onyttigheter som tidigare år. Jag mötte en kvinna på Itrim som sa att det var första gången någonsin som hon inte hade som nyårslöfte att hon skulle gå ner i vikt. Hon sa att det var en stor lättnad och att hon mådde jättebra. Jag känner likadant men inser samtidigt att jag har mycket kvar att arbeta med. Det där med hälsan är ju som sagt inte bara att kunna ha en viss storlek på klänningarna utan det är så mycket mer. För att kunna hålla vikten måste man ju jobba med allt det andra också och där har jag en bra bit kvar. Mitt alter ego Stressmonstret ska under 2012 elimineras för gott.

Hur går det med månadens uppdrag? Hur många av er tog sig an det? Själv har jag rensat lite men har mycket kvar. Lite har jag gett till nära och kära men det mesta kommer att levereras till Myrorna i mellandagarna. Igår gick jag igenom större delen av mina böcker och fyllde en stor papperskasse med sådana som jag aldrig kommer att läsa eller läsa om. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle göra mig av med mina gamla psykologiböcker men det har varje gång slutat med att jag tänkt att jag kanske vill bläddra i dem någon gång. Innehållet är ju jätteintressant. Det ÄR det, jag tycker att psykologi är otroligt intressant men har jag inte ens bläddrat i böckerna på 10 år är det kanske inte så troligt att jag kommer göra det de nästkommande 10 heller.

Nyligen läste jag boken Rensa i röran med feng shui. Jag kan ju inte påstå att jag är speciellt övertygad om att jag skulle bli rik om jag satte speglar på rätt ställe i lägenheten osv så själva feng shuigrejen är kanske inget för mig. Jag tycker heller inte att man ska rensa ut saker bara för rensandets skull ifall det är saker som har en betydelse för en eller väcker positiva minnen men efter att ha läst boken blev jag ändå (ännu) mer motiverad att göra mig av med en massa saker jag inte behöver. Jag har ofta svårt för att varva ner, slappna av och komma till ro, därför måste allt som stressar mig bort. Det gäller allt ifrån böcker som jag tänker att jag borde läsa så fort jag ser dem till mina vissna blommor. Jag har mördat ännu en. Den stackaren hade törstat ihjäl bakom gardinen i sovrummet. Trillingen stod bakom den andra gardinen (nr tre dog ju för ett tag sedan) och såg mycket ledsen och besviken ut, nästan som om den också var redo att ge upp för gott.

Nu ska jag snart göra mig vacker inför min det med Herr Anka!

Jag önskar er alla en riktigt god jul!

tisdag 20 december 2011

Tick tack tick tack

Klockan är mycket och jag borde redan sova. Istället spelar jag rysk roulette med sömntimmarna genom att hinka i mig kaffe såhär sent. Anledningen till detta är att jag har ett arbete som ska lämnas in senast idag. Jag lär mig aldrig, jag behöver den här sistaminutenstressen för att få det gjort och trots att det är arbetet jag borde ägna mig till 100% får jag ett starkt behov av att göra en massa annat. Det kanske hänt något revolutionerande på facebook, bäst att kolla mellan varven. Jag kanske skulle ta och skriva ett blogginlägg, det har ju inte blivit så många de senaste veckorna. Jag har några julklappar kvar att inhandla, jag kanske skulle ta och skriva en lista över dem (jag är en listoman)...And it goes on and on and on. Ännu en gång har jag förvandlats till mitt alter ego Alfons Åberg, "jag ska bara...".

Ok, jag har i alla fall börjat med arbetet och det känns som att jag kommer skicka iväg mer text än nödvändigt (i vanlig ordning) men varför ska det vara så svårt med lite framförhållning?

När jag ändå är igång och skriver vill jag tipsa om något riktigt gott som jag åt idag. För er som gillar chicken nuggets (vilket jag egenligen inte kan påstå att jag gör) finns ett nyttigare alternativ som enligt mig också är godare. Dela kycklingfile, pensla med uppvispat ägg, vänd i sesamfrön och stek i lite olja. Servera med en asiatisk sallad. Galet gott! Tack Itrim för det receptet! I går testade vi en variant på lasange med en massa rivna rotfrukter i köttfärssåsen, zuccini istället för lasangeplattor och keso istället för bechamelsås, mumma kardemumma!

Tick tack, tick tack, mindre än två timmar till deadline, dags att koppla in strömsladden i datorn, peta ner näsan i böckerna och reflektera kring interkulturell kompetens, pluskompetens, mångfaldskompetens och en massa andra kompetenser. Imorgon ska jag istället fundera över om jag någonsin kan uppnå en läggavmedattskjutauppalltingtillsistaminutenkompetens... eller så gör jag det i övermorgon... eller dagen efter det.

tisdag 13 december 2011

Min stora kärlek

Min sambo har en tendens att vifta med armarna ibland när han sover. För några nätter sedan kom först en armbåge flygande och precis efter fick jag en kudde i ansikten. Jag suckade varpå sambon mumlande undrade vad det var. Jag sa snabbt att jag fick saker i huvudet hela tiden. Fullt allvarlig svarar då min sovande pojkvän ”Ta på dig en hjälm då”. Jag började skratta och sa ”Vad sa du?”. Han sa ännu en gång att jag skulle ta på mig en hjälm. Jag ser fram emot ett långt liv tillsammans med min kära Andreas för tråkigt har man sällan i hans sällskap, inte ens när han sover. Den mannen får verkligen mig att skratta varje dag, allt är alltså precis som det ska vara. Underbara, fantastiska Andreas. Jag vet att jag hittat mannen i mitt liv, en härlig känsla.

Vi träffades via internet och redan innan jag träffade honom sa jag till mina vänner: ”Det är Han, mannen jag ska gifta mig med, han är the one”. Det låter galet, jag vet, men det var så jag kände. Han var inte en i högen utan stack onekligen ut från den gråa massan på mer än ett sätt. När jag väl träffat honom pratade jag med en vän och sa: ”Nu förstår jag vad du menar med att man vet när det är rätt!”. Jag hade aldrig tidigare upplevt den känslan så starkt, han var allt jag drömt om och lite till. Det låter klyschigt, jag vet men tro mig, när man minst anar det händer det.

Jag hade letat och letat efter Mr Right men han lös med sin frånvaro. På stans nattklubbar fanns han inte… inte så konstigt att jag inte kunde se honom där, han var ju ute och vandrade på Kungsleden. Säga vad man vill om internetdejting men det är onekligen ett sätt att träffa människor du annars inte någonsin skulle sprungit på.

Vad var det då som fick mig att falla för denna långa, mörka man? Ja ni, den listan skulle kunna göras hur lång som helst, han har allt det där som brukar stå på de flestas önskelistor. Han är rolig, ödmjuk, allmänbildad, ärlig, lätt att prata med, händig, snygg.... the list goes on and on. Visst, han fäller inte ner toalocket och han kan öppna en tredje kaviartub trots att vi redan har två halvfulla men kan jag inte komma på några värre saker än så är jag världens lyckligaste kvinna!

Störst av allt är kärleken!

måndag 12 december 2011

Sjukdom, Oprah och drömmar

Jag är sjuk igen. Efter att ha lyckats hålla mig frisk länge känns det som att jag nu hamnat i någon sorts ond cirkel och aldrig blir riktigt frisk. Jag har inte tränat på ett par veckor och nu kan jag inte ens promenera. Igår förflyttade jag mig bara när jag växlade mellan soffan och sängen men det är väl bara att vila ordentligt och hoppas att jag får vara frisk resten av året (och nästa) sen. Jag är SÅ trött på detta! Man kan oftast inte hjälpa att man blir sjuk men jag kan ändå bli riktigt irriterad på hela situationen. Jag känner mig dum för att jag är hemma från jobbet och kan bli både arg och ledsen när jag missar en massa roliga saker.

När jag ändå låg här hemma och inte kunde göra något av allt det jag egentligen planerat göra idag så passade jag på att titta på Oprah. Jag beundrar verkligen den kvinnan och tycker att hon är en fantastisk förebild. Visst, hela hennes show är ibland typiskt ”amerikansk” om ni förstår vad jag menar men hon är en fantastisk människa som genom sina program hjälpt väldigt många.

Just idag visades det allra sista programmet, The farewell show. Oprah berättade att hon inte missat en enda inspelning av showen, hon har alltid åkt dit. Hon har spelat in 4561 avsnitt (!) och har som sagt inte behövt ställa in ett enda. Hon menar själv att anledningen till detta är att hon hittat sitt kall, det hon är ämnad att göra. Jag tror att vi alla bör försöka göra det vi brinner för. Alla brinner för något, vet man inte vad det är så är det bara för att man inte hittat det än. Då får man leta vidare, det är aldrig för sent. Sedan tror jag att man kan känna väldigt starkt för mer än en sak. Inte så att man kan vara bäst på allt eller göra allt samtidigt, men ibland har man flera intressen som skiljer sig väldigt ifrån varandra, dessa bör man då försöka kombinera så långt det går.

Jag känner att jag hittat rätt yrke då jag älskar att arbeta med barn. Jag vet att jag har ett av världens viktigaste yrken och jag brinner för det jag gör. Samtidigt kan jag ändå ibland känna en längtan efter att göra något annat. Inte istället, utan också. Skrivandet är en sak jag vill utveckla och även om jag inte kom in på någon skrivarkurs den här gången så tänker jag söka igen. Då tänker jag dessutom söka mer än en för det är något jag verkligen vill satsa på.

Känner ni att ni hittat rätt i livet? Gör ni det ni vill göra? Upplever ni att ni har ett "kall"? Vad har ni för drömmar som ni ännu inte hunnit uppfylla? Jag har hur många som helst men ska sätta mig ner och ta mig ett allvarligt snack med mig själv. Är alla dessa drömmar verkligen mina egna? Många av dem är onekligen det men det kanske är dags att jag rangordnar dem lite och arbetar hårdare för att uppnå de som står överst på listan istället för att bara hoppa hit och dit.

Jag blir stressad över att jag är sjuk dels för att det är för jäkla tråkigt att bara sitta hemma och glo men också för att det sätter käppar i hjulet för min tajta planering. Som sagt, det är nog dags att prioritera lite bland drömmarna, jag återkommer när jag vet vilka som egentligen står överst.
Hälsnignar från den filosoferande sjuklingen

torsdag 8 december 2011

Reservplats 355

Idag kom det jag tillsammans med så många andra väntat på. Antagningsbeskedet. Jag har sökt in till kursen Kreativt skrivande på distans. När jag idag läste texten ”Du har reservplats 355” insåg jag att det nog blir till att fortsätta blogga och skriva lite annat så smått här hemma. Men jag ska inte hänga läpp för det, det finns ju så mycket annat jag vill göra. Dessutom har ju mirakel skett förut så kanske, kanske… men jag tänker inte räkna med någon skrivarkurs i vår.

Ikväll har jag varit på Itrimmöte och där fortsatte de mindre positiva beskeden då jag gått upp i vikt. Inte mycket men det är första gången jag gått upp sedan jag började så det kändes lite konstigt, det är faktiskt första gången jag inte gått ner. Egentligen hade det dock varit mer konstigt för att inte säga sjukligt ifall jag fortsatte att gå ner i vikt i det oändliga, det går ju liksom inte. Det är dock bra att väga sig varannan vecka för att veta när man ska dra lite i ”unna sig”-bromsen. Man måste ju inte frossa så att man blir illamående bara för att det står december överst på köksalmanackan.

Helgen kommer bli intensiv så nu ska jag hämta tvätten och sedan blir det sängen.

onsdag 7 december 2011

Nedskräpning och anger management

En nära vän till mig har flera gånger påtalat att jag borde gå anger management för att kunna hantera folk som skräpar ner. Hon säger det på skämt men även om jag inte direkt får några raseriutbrott är jag uppriktigt sagt riktigt trött på allt skräp jag tvingas se varje dag.

Sedan den 10 juni i år kan man bötfällas för nedskräpning. I mina ögon trädde denna lag inte i kraft en dag för tidigt men samtidigt är det tråkigt, ja till och med löjligt att den ska behövas. Små barn vet oftast att man inte får lov att kasta skräp i naturen. VARFÖR är det då så svårt för vuxna människor att pricka papperskorgen? Vad är det som gör att några tycker att det är ok att öppna bildörren och kasta ut halväten mat tillsammans med förpackningen den låg i eller tömma askkoppen rakt ut på parkeringsplatsen (de senare är ju uppenbarligen de som röker i bilen, ännu en företeelse jag har svårt att förstå men det tar vi en annan gång). Jag undrar också varför människor som står intill en papperskorg väljer att släppa sin bussbiljett eller sin tomma tablettask rakt ner på marken istället för att kasta den där den ska vara, det är bara att sträcka ut armen. Dels anser jag att det är ren och skär lathet, dels verkar dessa människor inte bry sig om att ha det snyggt omkring sig och om ärligheten ska fram så känns det inte speciellt begåvat.

Ibland hör man kommentaren: ”Men det finns ju ingen papperskorg!”. Nej, men då stoppar man skräpet i sin ficka och har det där tills man kommer till en papperskorg alternativt kommer hem. Jag har ingen papperskorg i vardagsrummet men vet ni vad, äppelskruttar, godispapper och vissna blommor kommer ändå därifrån. Jag tar dem i min hand och bär dem till närmsta papperskorg i närliggande rum. Precis lika lätt är det att stoppa ner sitt tomma cigarettpaket i fickan, på samma plats det låg på innan det blev tomt, och bära med sig det till en papperskorg.

Enligt Håll Sverige rent kostar nedskräpningen 377 miljoner kronor om året. Eller för att vara korrekt, det kostar 377 miljoner i rena skattepengar. Alla privata renhållningsföretag, husägare och andra verksamheter är inte inräknade. Är detta en vettig sak att lägga pengar på? Sjukhusen ska spara 500 miljoner står det på framsidan på alla tre dagstidningar jag läst idag, är det ok att stå och svära över hur illa detta är och sedan kasta tidningen på marken? Inte i mina ögon. 377 miljoner motsvarar (enligt Håll Sverige rent) 1405 grundskollärares lön under ett års tid. Jag vet att det inte är så enkelt att om alla slutade skräpa ner idag så skulle vi plötsligt ha fler läkare eller lärare. Efter en tid skulle dock de som nu arbetar med att plocka skräp kunna få andra arbetsuppgifter som känns galet mycket roligare att lägga skattepengar på.

För ett antal år sedan startade kampanjen Ett skräp om dagen. Det gick ut på att man inte skulle skräpa ner alls samtidigt som man varje dag skulle plocka upp ett skräp och kasta det i soporna. På det sättet skulle det snabbt bli rent och snyggt överallt. Dessvärre var detta lite av en utopi och personligen är jag inte intresserad av att springa och plocka upp efter andra på min fritid. Varför kan inte var och en göra det själv?

Jag är inte förtjust i att skriva lappar men kanske skulle jag göra någon stor banderoll och hänga upp den på Turning torso. Någon okänd som tycker som jag hade nyligen varit kreativ. Jag såg hundbajs med en liten skylt i. På skylten stod det ”År 2011 och hundbajs flyttar sig fortfarande inte av sig självt”. Det gör ju tyvärr inte det, det försvinner inte förrän 17 personer svurit över att de trampat i det varav en ska på anställningsintervju, två ska på dejt och fyra andra drar hem det på dörrmattan innan de märker det. Det är påhittade siffror men varför ska det vara så svårt?

Detta är ett något ilsket blogginlägg men jag ber er alla att faktiskt tänka en gång extra innan ni öppnar handen och släpper det där pappret rakt ner på marken. Jag vill inte pilla i sanden på stranden för att hitta fimpar och yoghurtförpackningar. Jag vill inte sitta i tuggummi och jag vill inte se barn plocka upp fimpar från marken för att sedan stoppa dem i munnen och tugga loss. Se er omkring och inse hur mycket ni ser som inte alls hör hemma i naturen eller på stadens gator, ni kanske blir förvånade.

fredag 2 december 2011

Månadens uppdrag - december

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om den materialism vi lever i. På grund av olika saker har jag inte hunnit rensa ut bland mina grejer ännu men det står högt på listan. Igår tittade jag på Oprah. Det handlade bland annat om unga kvinnor som blev nunnor, det vill säga de gifte sig med Jesus. Jag antog ju att det fanns någon sorts ceremoni för att bli nunna men jag visste inte att det var en så lång process som avslutades just med ett bröllop. Många brudar var det men det fanns bröllopstårta och allt. Nu flyter jag ut på ett helt annat ämne, även om jag drömmer om ett hus på landet så är Mariavall inte riktigt det jag hade i åtanke. Den enda jag någonsin tänker gifta mig med är en långa mannen som får mig att skratta varje dag! Det jag egentligen skulle komma fram till var att den ena nunnan hade haft allt, när hon som 31-åring satt hemma en dag tittade hon ut över alla sina saker, som var många, och insåg att de inte gjorde henne ett dugg lycklig, de fyllde ingen funktion i hennes liv. Därför valde hon att bli nunna.

Jag är 31 år och jag har många saker, även om likheterna till största del slutar där så finns det ju en poäng i det hon säger. Det är  oftast inte våra saker som gör oss lyckliga, det är allt det andra. De som hittat ett par riktigt snygga festskor och kanske t o m en matchande väska på rea vet att detta kan göra en hur lycklig som helst. Visst kan man gå runt och le som om man nästan var nykär när man fått den där lampan man trånat efter eller ett par jättedyra ljusstakar som passar perfekt på matbordet. Jag tycker inte att det är fel att känna så, däremot känns det inte helt befogat att köpa en ny lampa när du redan har tre snygga i garderoben men som inte får plats någonstans. Eller om du har 4 par svarta pumps så kanske du inte måste ha ett par till.

Jag diskuterar mycket materialism utifrån ett personligt plan men vi får inte glömma bort miljöfrågan. Vi lever i ett slit och slängsamhälle där fullt funktionella saker slängs varje dag. Jag har själv tryckt ner saker i soppåsar trots att dessa saker säkert skulle kunna ge massor av människor den där lyckoruskänslan.

Jag tror att de flesta av oss behöver rensa i röran och skala bort onödiga saker som tar mer energi än de ger (om inte annat så när de ska dammas). För ert eget välmående är det en bra idé att fundera ut vad ni egentligen mår bra av att ha i er närhet. Jag mår bra av mitt överflöd av pyssel då jag kan använda det för att skapa saker, detta skapande har en meditativ effekt på mig. Jag har dock gamla skor jag inte använt på fem år om ens någonsin, jag har gamla grytlappar som jag aldrig mer kommer att plocka fram ur skåpen osv. Det är dessa saker som jag vill ha bort. Det uppdrag jag vill ge er i december månad handlar om de saker ni kan klara er utan.

Månadens uppdrag:

Välj ut (minst) en sak som du inte har någon användning för och ge den till någon som behöver den mer. Det kan vara ett par vantar till en hemlös, en klänning till en väninna, ett fiskespö till grannen, kollegieblock till en fattig student osv. Du får mer plats för de saker du verkligen vill ha och mår bra av samtidigt som den andra personen får något som gör honom/henne glad. Det är en WIN – WIN situation. Egentligen är det en WIN – WIN – WIN situation då vi även sparar på vår miljö, vad passar bättre såhär i juletid?

Om ni tar er an detta uppdrag får ni gärna berätta för mig vad ni gett bort till vem och varför.

Lycka till!

torsdag 1 december 2011

Sjukdom och byggarbete

Mitt elva timmar långa sovmarathon hjälpte mot min trötthet men det räckte inte hela vägen. Nu ligger jag hemma och mår dåligt på alla möjliga sätt samtidigt. Sambon har också fått sig en släng så jag antar att det är något som smittar. Precis som jag tidigare skrivit är det riktigt dålig timing att vara sjuk nu. Idag skulle jag egentligen både jobbat och gått på kurs men vad gör man. Jag hoppas bara att jag kan göra nästa uppgift i handledarutbildningen med hjälp av kurslitteraturen även om jag missar dagens genomgång.

Efter att ha haft en natt med dålig sömn på grund av illamående, huvudvärk och annat insåg jag tillslut att varken jobb eller skola var någon bra idé. När jag ringt till jobbet och sjukat mig tänkte jag att lite sömn till skulle göra susen. Tji fick jag då klockan slog 07.00 och alla byggarbetarna drog igång arbetet med taket. Tro det eller ej men de har en hel liten bobcat som de kör med på taket utanför. Det känns inte helt betryggande men det är i alla fall inte ovanför vår lägenhet.

 Taket på det här huset är inte det bästa, när all snön smälte förra vintern rann den in genom väggen i mitt sovrum. Detta samtidigt som Andreas flyttade in till mig. Vi fick ha en burrande avfuktare i sovrummet nästan två månader och kunde inte använda rummet alls. Vi döpte honom till R2D2, det var ju bara att gilla läget. Våra första månader som sambos sov vi alltså på två olika höga madrasser som låg på golvet inklämda bland flyttkartonger i ett annat rum. En natt vaknade vi av att vi fick gardinstången i huvudet och tillslut kändes allt som ett stort skämt. MEN, nu ska taket som sagt vara åtgärdat och vi har även efter snart 5 år för första gången en vind där det inte regnar in. Man får vara glad för det lilla.

Även om jag inte har läst mer än Matte B på gymnasienivå hade jag alltid ganska lätt för matematik i skolan. Ekvationen byggarbete och huvudvärk har jag däremot ännu inte lyckats lösa. Att gnälla för lite ont innanför hårrötterna känns kanske inte så relevant idag, för er som har missat det så är det nämligen den internationella aidsdagen idag. Över 30 miljoner människor är smittade med HIV och varje dag, varje dag smittas 1000 barn under graviditet, förlossning och amning (Unicef). TUSEN barn bara idag, det är lite svårt att ta in. Unicef har som mål att det år 2015 ska vara fullständig nolltolerans och att inga barn då ska smittas. Håll tummarna för deras arbete och köp gärna en fin julklapp på deras hemsida www.unicef.se

Igår fick jag ett sådant där sms igen, ett sms med texten ”Vi har akut brist på just din blodgrupp, kom och lämna blod idag”. Dessvärre är jag ju sjuk även denna gång (märkligt att de kan pricka in det så) men jag vill påminna alla om november månads uppdrag, att bli blodgivare. Det är aldrig försent, har det inte blivit av än så är det bara att ta tag i det nu.

Vi är nu inne i december månad så håll ögonen öppna efter ett nytt uppdrag.

onsdag 30 november 2011

Sömn är bästa medicinen

Det var ju det där med sömnen. Jag slarvar en del med den men igår var det jag som kröp ner under täcket och somnade klockan sju. När jag vaknade till och hörde att min sambo var uppe och gick tänkte jag att det var morgon och att John Blund redan tänkte överge mig. Till min stora lycka visade sig klockan vara kvart över tolv och jag kunde snabbt somna igen för att sova 6 timmar till. Efter 11 timmars sömn tyckte jag ändå att en liten stunds snoozande inte var för mycket begärt men väckarklockan sa tillslut åt mig att det var dags att hoppa in i duschen och vakna på riktigt.

Den största anledningen till att jag gick och la mig så tidigt igår var att jag inte mådde bra. En bultande huvudvärk som inte ville gå över med alvedon var antagligen någon sorts migrän och då är det vila, vila, vila som gäller. Internet ville inte fungera på min dator, jag orkade inte sätta mig in i någon film och att läsa var definitivt inte att tänka på med den huvudvärken.

Det är inte så ofta jag har huvudvärk men när jag har det så brukar den sitta i med ett konstant bultande i flera dagar. Jag hoppas att John Blund lyckats lura bort allt det onda nu och att jag kommer må strålande resten av året. Man har sällan tid att vara sjuk men just nu hade det VERKLIGEN varit dålig timing. Jag har något som ska göras varje dag, alla helger är fullbokade resten av året och mina studier har staplats i en ganska rejäl hög.

Jag önskar er alla en bra dag och en god natts sömn!


måndag 28 november 2011

Fear of missing out, del 2

Har ni sett klippet med bruden som mitt under sin egen vigsel plockar upp sin mobiltelefon ur dekolletaget och börjar knappra på den medan vigselförrättaren pratar vidare? Den blivande maken står bredvid och ser minst sagt besvärad ut. Snacka om att missa det viktiga i livet! VAD kan vara så viktigt på mobilen att man låter det förstöra den dag som ska vara den mest fantastiska under hela livet (bortsett från eventuella barnafödslar)? Jag tycker att det är illa nog när gästerna sitter och pillar på mobilen under middagen, att då se en av huvudpersonerna göra det under själva vigseln, ja man undrar ju om det är på riktigt.

Det är totalt omöjligt att ha fokus på allt som händer omkring en samtidigt. Jag åker buss dagligen. Förut satt jag ofta och bara observerade människor vilket var otroligt intressant. Människor är verkligen spännande i sitt handlande och i sina samtal. Jag fick ihop många roliga historier om mina medresenärer (och säkert de om mig). Nu är jag inne i en period då jag oftast sitter med näsan nere i en bok eller tidning och då missar jag självklart allt spännande allt bussfolk har för sig. Detta till några av mina vänners stora besvikelse.

Jag kan ibland känna att jag längtar efter att åka ut till en stuga i skogen med bara en hög böcker, ett block och en penna. Utan mobil, dator eller något annat som kan distrahera mig. Vi är många som är ständigt uppkopplade och har koll på allt och alla. En del är rädda för att missa stora världsnyheter, andra är rädda för att missa vem som ändrar sin status på facebook. Även om jag inte tillhör någon av dessa kategorier fullt ut så har jag nog en lightvariant av båda. Jag har skrivit om det här ämnet tidigare men fortfarande är det första jag gör när jag kommer hem att sätta på datorn. Den är faktiskt ganska beroendeframkallande den där datorn. När jag var och hälsade på min pappa i helgen loggade jag inte in på internet över huvud taget, och vet ni, det gick hur bra som helst. Jag överlevde, jag mådde inte dåligt och ännu känner jag inte att jag missat något sensationellt. Tvärtom tyckte jag faktiskt att det var ganska skönt och kände att det inte gjorde så mycket att jag tillhör den utdöende arten ”Desomännuinteharensmartphone”. Mitt skrivande tänker jag inte dra ner på då det är något jag verkligen mår bra av samtidigt som det ju faktiskt blir något. Det är de där tidstjuvarna jag vill bli av med, bättring på det!

Min kalender är fullkomligen sönderklottrad resten av året och ska jag hinna med allt som står i den utan att stressa sönder mig är det viktigt att jag minskar på de där tidstjuvarna och är lite effektiv så att jag även kan vila mentalt när jag vilar fysiskt.

Fortsättning följer…

söndag 27 november 2011

Onyttigheter i dubbel bemärkelse!

Igår var det min kära pappas tur att bli födelsedagsfirad. Jag började morgonen effektivt med cirkelträning och sedan en promenad till en kompis. Där fick jag tomma barnmatsburkar som det ska pysslas med på jobbet. Min ambition var att jag även skulle hinna putsa våra fönster igår men det hanns inte med. Idag är det ju näst intill omöjligt och med tanke på att de ändå renoverar vårt tak och dammet dräller omkring släpper jag tanken om blanka adventsfönster. Eftermiddagen och kvällen spenderades alltså hemma hos min pappa där jag syndade med bland annat gräddtårta. I morse syndade jag vidare då det bjöds på god frukost med färska frallor. Det är ingen fara med det men jag inser hur lätt det är att trilla tillbaka i gamla mönster och unna sig både det ena och det andra. Nu när julen närmar sig umgås man extra mycket med nära och kära och det är oftast över en bit mat man umgås. Det är julfester, restaurangbesök, glöggkvällar, julmys, tjejmiddagar med mera, det gäller att välja rätt tillfällen att äta de där onyttigheterna och inte alla tillfällen för de är avsevärt många.

Efter den goda frukosten och en stunds förmiddagsprat var det dags att ta sig hem till Malmö. Jag trotsade stormen och valde att åka kollektivt. Det fungerade alldeles utmärkt och varken buss eller tåg var så mycket som en minut försenade, kors i taket! Jag har virkat en del i helgen och de där rutorna som är tänkta att bli någon sorts pläd förökar sig ganska snabbt när jag väl sätter igång. Det kanske faktiskt blir en pläd trots allt. Det vore skönt att slippa ännu ett ofärdigt projekt som glöms bort i någon låda. När jag virkat så mycket att fingrarna började domna plockade jag fram en bok istället.

Jag har lånat Den hemliga kocken och börjat ta del av vad det egentligen är vi stoppar i oss. Det är en väldigt intressant bok som man vill läsa mer och mer i, den får mig att läsa lite extra på etiketterna i matbutiken och även om jag känt till en hel del matfusk sedan tidigare reser sig håren ibland av obehag när jag inser hur det faktiskt går till ibland. Egentligen vet jag inte om det är så bra att läsa den för snart vill jag kanske inte äta någonting. När jag köper rökt skinka så tänker jag att det är rökt skinka men när jag läser det finstilta på förpackningen så inser jag att den där skinkan inte varit i närheten av en rök utan istället injicerats med någon arom. Balsamvinäger är gott men med tanke på att det är vanlig vinäger som bara tillsatts med socker och karamellfärg är det ju inte så fancy. Visste ni att man kan framställa vanillin av kobajs? Antagligen används inte just detta vanillin i maten, där använder man istället arom från ruttna granar. Det är kemiskt omöjligt att framställa olja från tryffel och om man lägger en bit tryffel i vanlig olja för att smaksätta den så ruttnar den. Alltså innehåller tryffelolja ingen tryffel. Varför är den då så dyr? Listan kan göras hur lång som helst, det fuskas med både det ena och det andra och vi konsumenter är så vana vid de konstgjorda smakerna att vi hellre vill ha den så kallade färskpressade juicen som är 11 månader gammal än den som faktiskt är färskpressad. Spooky!

fredag 25 november 2011

Ett år äldre, ett år visare?

Igår blev det inget bloggande alls. Anledningen till det var att jag hade fullt upp med att leta gråa hårstrån och nya rynkor i spegeln. Jag blev nämligen hela 31 år gammal igår. De senaste åren har mina födelsedagar tillbringats på någon restaurang tillsammans med goda vänner. Vi har tryckt i oss den ena godsaken efter den andra och sedan har jag rullat hem proppmätt, smått illamående. 2011 är året då jag började mitt nya liv, därför tillbringades istället födelsedagen på ett Itrimmöte och sedan blev det tre varv cirkelgym. Kvällens middag blev grillad kyckling och en smaskig sallad. Det låter kanske extremt men oroa er inte, kvällen avslutades med ostbricka och jag mumsade för glatta livet helt utan dåligt samvete. Jag unnar mig onyttiga saker men jag äter det då och då för att jag verkligen tycker att det är gott och för att jag är sugen på det. Jag äter inte längre pizza bara för att det är söndag eller chips för att det är Bonde söker fru på tv, det är liksom inte någon speciellt bra anledning.

Gårdagens Itrimträff skulle egentligen handla om att umgås kring mat. Detta tycker jag är väldigt intressant då vi väldigt ofta äter för att det är socialt. Fika är ju trevligt och bjuder man hem någon är det självklart att det ska intas en god middag. Diskussionerna flöt dock ut via transfetter och slutade i livsmedelsverkets vara eller icke vara. Även om de inte alltid kommer med de bästa råden tycker jag att de gör ett bra jobb och ska fortsätta med det.

Grattishälsningarna haglade in på facebook och på mobilen, gladast blev jag dock för de som brevbäraren petat in genom mitt brevinkast. Det är ju SÅ mycket roligare att få ett riktigt brev än att få ett mail. Missförstå mig inte, mail och sms är hur kul som helst men ett pling från mobilen framkallar inte riktigt samma leende som ett tjusigt kuvert på dörrmattan. Mer snigelpost åt folket!

Mitt bland gratulationskorten fanns även ett meddelande om att jag hade ett paket att hämta ut på posten. Först trodde jag att det var en födelsedagspresent men när jag såg att det inte var från en privatperson trodde jag istället att det var något jag vunnit. Jag gick och hämtade ut paketet och precis när jag skulle öppna det kom jag på vad det var. Årets WWF-bok: Kor – en kärlekshistoria. Beskrivningen på baksidan lyder: ”Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor. De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap. Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem”. Vad är oddsen för att man får den boken när man fyller år? Men vad passar bättre till en gammal bondtös som mig? Jag tycker faktiskt att det ska bli roligt att bläddra i boken även om kor inte står överst bland mina intressen.



Av sambon fick jag presentkort på Len Hud. Jag fick ett av några vänner förra helgen också så nu kan jag verkligen unna mig en skön ansiktsbehandling eller något annat avkopplande. Idag trillade det in fler presenter från sambon, nämligen tillbehör till min nyinköpta Big Shot (funderar lite över den där materialismen jag skrev om för några dagar sedan). Vad tusan är en Big Shot undrar ni. De som pysslar med scrapbooking vet, det är en liten mangel eller vad man ska kalla det som kan stansa ut olika saker i. Jag är överlycklig över mina presenter och längtar efter att börja använda dem!

Jag slutar tidigt en fredag i månaden, idag är den härliga fredagen då det står 7 – 13.30 på mitt schema! Det blev en rask promenad hem och sedan satte jag mig för att skriva ett arbete som ska lämnas in senast idag. När jag kom hem hade jag inte skrivit en bokstav men nu är det inskickat. Jag fick kämpa för att inte överstiga de fyra sidorna som man fick skriva. Det där med skrivkramp är inget jag förstår mig på, vad läraren sedan kommer att tycka om innehållet återstår att se.

Nu är det fredag kväll och Idol börjar närma sig. Vem sjunger falskt? Vad har Bard på sig? Kommer Anders Bagge ihåg vem han är gift med? Spänningen är olidlig!

Trevlig helg till er alla!

tisdag 22 november 2011

Bra att ha eller inte?

Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner. Inte äldsta som i att hon har börjat tappa sina tänder utan äldsta som i att vi känt varandra sedan vi tappade mjölktänder. Vi spanade in lite av Malmös butiker och pysselgalning som jag är kände jag ett starkt behov av att införskaffa mig en ny stämpel. Nu kan jag göra egna juletiketter, det känns som ett måste. Jag ska bara fundera ut vad jag ska göra med dem jag köper från Röda korset varje år, de blir fler och fler.

Efter en liten shoppingtur var det dags för den klassiska fikan som man måste ha när man träffar gamla vänner man inte sett på länge. Jag tänkte vara nyttig och äta sallad vilket slutade med att jag satt och mumsade i mig en bulgursallad med grillad haloumi. Det var SÅ gott. Den salladen tillhörde inte alls den nyttiga salladskategori som jag tänkt mig men med tanke på att jag nog inte ätit haloumi en enda gång i år var det värt varenda tugga!

Det dominerande ämnet under vårt långa samtal var materialism. Vad är det som gör att vi har så obegripligt mycket saker? Hur många procent av alla våra saker behöver vi egentligen? Hur många procent skulle någon kunna kasta utan att vi märkte det? Jag gör stora utrensningar i mina skåp och skrymslen mellan varven men det tar inte många veckor förrän jag tycker att det är överfullt igen och jag håller tummarna för att inget ska ramla ut över någon när de öppnar garderobsdörren. Jag har en massa ”bra att ha-saker”, jag har en STOR låda full av ljus, jag har servetter så att det räcker till MÅNGA bjudningar, jag har hur många olika sorters presentsnören som helst, vi pratar inte 5 eller 10, vi pratar 40 – 50 MINST, efter min Ullaredstripp kan jag nog även schamponera mig i ett år innan jag behöver köpa nya produkter. Jag var kanske en hamster i mitt tidigare liv.

Nej, allvarligt talat, det är inte så illa som det låter men materialismen har väl sällan varit så påtaglig som år 2011. Vi vill ha allt och det samtidigt omedelbums. Förr köpte man en uppsättning möbler när man flyttade hemifrån (om man inte fick arvegods), sedan använde man dessa möbler tills de gick sönder, först då övervägde man nya inköp. Nu tänker vi annorlunda, det börjar med att vi köper en ny kudde till soffan, sedan kommer vi på att den inte matchar gardinerna vilket leder till ett nytt inköp, nästa steg är en ny matta och då passar plötsligt inte soffan in mer än till kudden så den måste bytas ut. Naturligtvis passar man även på att inhandla ett nytt soffbord som passar bättre in i den nya stilen. Visst överdriver jag lite men ni förstår nog ändå vad jag menar. Vad fyller alla dessa saker egentligen för funktion i våra liv?

Ann-Christin Gramming har skrivit en bok om sitt år med köpstopp, ”Köp inte den här boken” heter den. Jag har precis som titeln uppmanar inte köpt den, däremot lånade jag den för ett tag sedan på en av mina favoritplatser. Det var inte helt nyligen så jag minns inte allt jag läste, vet inte ens ifall jag läste ut den eller ej. Något jag däremot kommer ihåg var att hon sa att man för att rensa ut skulle göra sig av med en sak varje dag i ett helt år, detta utan att ersätta den med något nytt. Det låter drastiskt men vid närmare eftertanke tror jag inte att detta skulle vara speciellt svårt. Bara genom att kolla i pennskrinet skulle jag ha tre veckor räddade, tittar jag sedan vidare i stumplådan är resten av månaden fixad.

Under tiden som jag satt och diskuterade detta med min kompis bestämde jag mig för att det faktiskt är dags för en ny storrensning här hemma. Önskelistan till tomten är lång, jag ska titta över den och fundera över om jag verkligen vill ha allt det där. Efter min storrensning är det en grej in – en grej ut som gäller. Jag tror inte att vi blir lyckliga av att ha saker precis överallt, jag tror faktiskt att det är tvärtom. Jag tänker dock fortsätta drömma om ett gigantiskt hus med många rum och mycket förvaringsutrymme.

När jag kom hem från min trevliga kompisdejt stod min sambo och lagade mat för fullt. ”Det är matlådor till dig eftersom du inte alltid hinner göra det själv” sa han. Han är onekligen ett riktigt kap min alldeles egna Andreas!

lördag 19 november 2011

Mindfulwhat?

Stress är något jag ständigt jobbar med men som jag också blivit betydligt bättre på att hantera. Läkare har sagt åt mig att jag stressar för mycket, mina nära och kära har sagt åt mig att jag stressar för mycket och jag är själv väl medveten om att jag stressar för mycket. Nu senast var det min hälsorådgivare på Itrim som kommenterade att jag behöver arbeta med att hantera stress. Han föreslog mindfulnes. En halvtimme om dagen skulle jag ägna åt detta. Det gick ett par dagar men sedan har det inte blivit av. Det går inte, jag känner mig så rastlös av att sitta och göra ingenting, vilket bara är ett tecken på att jag behöver det ännu mer.

Många är de som lovordar denna aktivitet, jag läste nyligen i en tidning att de som mediterar mycket får tjockare hjärnbark. Exakt vad det innebär har jag ingen aning om men visst låter det som att det är något bra? De som mediterar mycket sägs också vara mer harmoniska och ännu viktigare, mer lyckliga! Vad är det då som gör att jag inte får till den där lugna stunden? Jag antar att det åter igen är för att jag vill så mycket. Jag vill enormt mycket, då känns det konstigt att sitta och göra ”ingenting” istället för att göra någon av alla de där sakerna jag faktiskt vill göra. Samtidigt vet jag att jag verkligen behöver lära mig att varva ner och på det sättet kanske lättare kunna prioritera och tänka ut vad som känns viktigast för mig.

Även om jag ännu inte klarar av att sitta och fokusera på muskler och andning så lägger jag mer tid på att göra sådana saker som får mig att slappna av. Jag scrapbookar, virkar och framför allt skriver. Jag skriver och skriver varenda kväll vilket är avkoppling för mig. Min stackars sambo tycker nog att jag snart växer ihop med tangentbordet.

Jag har mycket att göra, det har jag, samtidigt mår jag bra av det och stressar faktiskt mindre nu när jag läser en massa kurser och annat än när jag bara arbetade. Jag kan bli uppjagad när jag känner hög tidspress men det går snabbt över och jag förvandlas inte längre till ”Monster-Lena” som kom på besök ibland för några år sedan. Hälsan har ändå blivit något jag prioriterar högt och för att må så bra som möjligt behöver jag lugna ner mig lite. Jag ska därför försöka mig på det där med mindfulnes en gång för alla. Jag ska avsätta tid och verkligen försöka, jag måste ju använda min Ullaredsyogamatta! Jag uppdaterar er sedan om hur det har gått.

To be continued…

fredag 18 november 2011

Förnedringstv eller självhjälp?

Igår kväll var jag på två intressanta föreläsningar. Efter dessa föreläsningar blev det en kort promenad och sedan fastnade jag i tv-soffan. Vad valde jag då att titta på? Det blev två sådana där program som ska få en att tycka att man är lite bättre än andra. Vad då för program undrar ni?  Förstår ni vad jag menar om jag säger att jag först såg Anna Skipper vifta med en lång piska samtidigt som veckans huvudperson hoppade över stockar. Detta efter att man fått se henne göra en tarmsköljning. I det andra programmet fick man se en kvinna som försökte driva en tygbutik där hon vissa dagar sålde för 35 kronor och hade blåbärsdryck som en av sina största utgifter, detta medan hon riskerade att bli vräkt.  Vet ni då vilken typ av program jag menar?


Lyxfällan, värsta bilföraren, arga snickaren, arga kocken, du blir vad du äter, städpatrullen, Sveriges fulaste hem, listan över den här typen av program kan göras hur lång som helst. Program där vi varje vecka får se någon som misslyckats inom något område. Vi tittare kan sedan sitta och gotta oss åt andras problem samtidigt som vi klappar oss själva på axeln och säger att ”SÅ illa är inte min ekonomi, kosthållning eller inredning. Vad är det som gör att de här programmen går hem i de svenska tv-sofforna? Jag tittar själv på en del av dem, jag kan t ex titta på Lyxfällan och tänka ”Hur kan man vara så dum?”. En halvtimme senare försöker jag mig på det där med fickparkering medan någon står bredvid och tänker ”Hur kan man vara så dum?”. Varför har vi detta behov av program som får oss att känna oss lite bättre än andra? För även om inte alla vill erkänna det så tror jag att det är en starkt bidragande faktor till varför vi vill se programmen. Varför skulle man annars vilka se någon som inte har diskat på 3 år och har fågelbajs i hela lägenheten?


Vad kommer härnäst? Arga tandläkaren som visar medelålders kvinnor och män som ätit för mycket socker så att vi andra kan sitta och säga: ”Det är nog inte så farligt att jag slarvar med tandtråden”? Arga konditorn som får dig att få dåligt samvete för att du kokar knäcken för länge? Arga bonden som talar om för någon som misslyckats med trädgårdslandet att man faktiskt inte kan vara så dum att man odlar samma gröda på samma plats år efter år samtidigt som jag slipper ha så dåligt samvete för min vissna suckulent? Arga dermatologen som skäller på någon som tvättar sig med tvål och vatten?


Jag tror att vi alla hade kunnat platsa som huvudperson i något sådant program, vi kanske ska se över våra egna svagheter innan vi dömer alla andra. Samtidigt tror jag att jag fortsätta att sitta och förfäras över hur man kan köpa motorcyklar och bilar för att sedan klaga över att man inte har råd att köpa mat till sina barn eller hur man kan trycka i sig pizza fyra gånger i veckan och tycka att det är konstigt att man ”inte är riktigt i form”.


Jag tror någonstans att dessa program ibland kan påverka folk till att göra bättre val i livet. Har jag precis sett Lyxfällan låter jag kanske bli att köpa en onödig tidning och har jag sett ett flottberg av mat i Du blir vad du äter så är jag kanske inte direkt sugen på pommes eller chips. Är då dessa program ren förnedningstv eller kan de rentav räknas som självhjälp? Jag väljer ett mellanting och kallar det nöje, avkoppling helt enkelt, då det tillhör de där programmen då man inte behöver tänka.

torsdag 17 november 2011

Den där tiden

Tiden är det enda här i världen som är 100 procent rättvist. Alla har lika mycket tid, oavsett om man bor i de norrländska skogarna, i hektiska New York, eller i de fattigaste delarna av Tanzania så har man 24 timmar på dygnet sju dagar i veckan. En del har 7-8 barn, andra har 10 hundar, en del har en enorm gräsmatta som ska klippas och andra har två heltidsjobb, deras tid är ändå den samma som tiden för de som är arbetslösa singlar och spenderar större delen av dagarna i tv-soffan (jag VET att detta inte är något som alla arbetslösa eller singlar gör så lägg inte energi på det, det är ett exempel).

Trots att jag vet detta, att alla har lika mycket tid, tillhör jag dem som gärna antingen hade klonat mig eller kunnat stoppa klockan. Mitt största problem (som kanske egentligen är mer en gåva) är att jag vill så enormt mycket. Jag vill arbeta, jag vill studera, jag vill träna, jag vill inreda hemmet, jag vill träffa släkt och vänner, ofta! Jag vill läsa, skriva, måla, odla mina egna grönsaker, baka mitt eget bröd och göra min egen sylt. Jag vill lära mig dreja, prata spanska och läsa historia. Jag vill fortsätta arbeta som förskollärare, öppna egen butik och skriva böcker. Jag vill vara mentor till ungdomar, vara volontär vid läxläsning och rädda världen. Travarna med böcker jag vill läsa växer och växer. Listan på platser och personer jag vill besöka blir också bara längre och längre. Jag vill göra gratulationskort, göra tjusiga paket, virka en pläd och binda egna buketter. Jag vill engagera mig i frågor som berör mig, jag vill skriva insändare och bli bättre på att spela gitarr. Jag vill ha många middagar, duka vackert och bjuda till fest. Listan tar aldrig slut, jag vill göra hur mycket som helst och känner ofta att tiden inte riktigt räcker till. Tid är dock inte någonting man har, det är något man tar sig. Jag ska bli bättre på att ta mig tid för att träffa vänner och göra saker som jag verkligen mår bra av och jag ska försöka minska ner på de där klassiska tidstjuvarna. Vad hände med filurerna som skulle hacka facebook? Jag blev lite snopen när de inte fixade mig mer tid.

Flera år på rad har jag haft som nyårslöfte att jag ska planera bättre, ha mer framförhållning och organisera mig. Det ser ut att bli en favorit i repris det här året.

Jag har bestämt mig, inte för att börja äta Lätta, utan för att lära mig att leva i nuet. Inte alltid tänka fem steg framåt utan faktiskt stanna upp och njuta. Naturligtvis måste man prioritera, ingen kan göra allt (även om jag gärna vill). Vad är då viktigast för mig? Nummer ett är hälsan, mår jag inte bra blir allt det andra lite halvdant. Därför ska träningspass och egentid in i kalendern. Relationer är viktigt för alla människor och dessa ska jag bli bättre på att vårda. Inte för att det på något sätt varit dåligt fram tills nu men jag vill gärna träffa släkt och vänner mer, jag ska ta mig mer tid för detta. Det är ett löfte!

Memento mori!

måndag 14 november 2011

Om mig

Jag tror att de flesta av er som läser min blogg är personer som känner mig ganska väl men för er andra kommer här en liten berättelse om vem den jonglerande tjejen är.

På den gamla goda ”Kamratpostentiden” hade det räckt med att skriva ”Jag är en pigg och glad tjej på 30 jordsnurr. Jag bor i Malmö tillsammans med min sambo Andreas, vår katt och ett gäng fiskar. Jag älskar jordgubbar, böcker, tzatziki…” Nu känns det emellertid som att när jag inte ens är tjugonånting längre bör jag skriva lite mer ingående så vi tar det från början.

Jag är uppvuxen på landet. När jag säger landet så menar jag LANDET. Fram tills att jag var 16 år bodde jag på en bondgård på Österlen. Det var sju kilometer till närmsta busshållplats och lika långt till… ja till det mesta faktiskt.  Under vinterhalvåret ägnade vi morgnarna åt att lyssna på radio för att höra ifall skolbussen var inställd på grund av snön. Det fanns stunder då jag blev uttråkad av att bo så långt ifrån allt och alla men när mina föräldrar separerade och jag som 16-åring flyttade till orten med busshållplats sa jag till min mamma att ”det har ändå varit bra att växa upp där bland kojävlarna”. Det var det, det var alldeles fantastiskt på de flesta sätt. När jag som 20-åring flyttade till Malmö fick jag ibland höra att jag växt upp i en bubbla och inte visste något om hur världen såg ut på riktigt men jag gillade och gillar fortfarande min lilla bubbla. Under hela min skolgång såg jag ett enda slag, det var allt vad slagsmål jag kan minnas och då var det stor kalabalik på Kastanjeskolan.

Min pappa var bonde och hade ett tag maskinstation, min mamma pendlade till Malmö där hon arbetade som ingenjör.  Det var ganska stora kontraster men när de pratar om mig och min fyra år yngre bror brukar de säga att ”det blev en bra blandning”. Jag får väl säga att jag är en blandning på många sätt för jag trivs allra bäst när jag upplever variation och får hitta på olika saker. Jag kan gå på hippaste nattklubben ena helgen för att sitta hemma och virka nästa (de senaste åren har det blivit alltmer av det senare). I somras var jag ute och paddlade och sov i tält nästa gång blir det kanske dyrt hotell och shopping. Jag tycker om att läsa, promenera, shoppa, fika, laga mat, pyssla och mycket mer. ”Livet är för kort för att man ska leva samma dag två gånger”.

Jag är ganska mörk och får ibland frågan om jag har rötter i något annat land. Ibland svarar jag att min mamma kommer från ett annat land, hon är nämligen från Norrland. Jag har ägnat en del somrar åt att räkna renar längs de långa skogsvägarna, äta palt och dricka kaffe från en perkolator (som man aldrig ser i Skåne). Jag är glad också över denna blandning, skånska slätter och norrländska skogar, Sverige är fantastiskt vackert!

Nu bor jag som sagt i Malmö, mitt i smeten, och har det hur bra som helst. Mycket i livet underlättas av att jag kan gå nästan vart jag vill, samtidigt längtar jag efter att ha fler fönster att putsa, gräs att klippa, takrännor att rensa och egen tvättstuga. Hus står högt på önskelistan.

Jag har alltid varit social och velat ha mycket människor i min närhet. Det finns dagar då jag vill vara helt själv och bara vara men efter ett tag blir jag rastlös och vill ut i vimlet igen. Tidigt bestämde jag mig för att jag ville arbeta med barn, eller i alla fall med människor. Det blev barn- och fritid på gymnasiet och efter ett års psykologistudier började jag läsa till förskollärare. Nästan sju år efter min examen känns det fortfarande väldigt rätt. För tillfället arbetar jag med 1- och 2-åringar, det är fantastiska, stora människor i små kroppar. Den dagen jag känner att jag inte utvecklas längre kommer jag leta mig vidare. Förskolläraryrket är inte direkt något som kommer göra mig ekonomiskt oberoende men för mig är det viktigare med ett liv rikt på leenden än ett liv rikt på siffror.

Jag tycker om att ha mycket att göra och vill hela tiden utmanas. Det är dock viktigt att det jag gör känns meningsfullt för mig. I våras kände jag en stark kunskapstörst och sökte tre kurser: En ateljeristautbildning, en handledarutbildning och interkulturell pedagogik, migration och integration. Jag blev antagen till alla tre och eftersom jag är Lena och inte förstår begreppet lagom tackade jag ja till alla. Efter detta anmälde jag mig även till en kurs i TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation) och en studiecirkel så hösten var räddad. Med tanke på hur mycket jag har att läsa borde jag köpa årskort på SJ. Jag läser mest när jag åker tåg nämligen och det gör jag inte så ofta. Hela lärarutbildningen läste jag in på tåget mellan Malmö och Kristianstad. Perfekt för mig, när jag kom hem var jag klar med studierna för dagen och var ledig tills nästa morgon då tåget rullade ut från Malmö central och böckerna plockades upp igen.

Slutligen kan jag säga att jag inte bara gillar att läsa utan även att skriva. När jag väl satt mig vid tangentbordet trycks tangenterna ner i en rasande fart och innan jag hinner blinka har jag skrivit ett tiosidigt dokument. Under mina studier har jag aldrig haft problem med att få ihop rätt antal tecken eller sidor, det har istället varit en utmaning för mig att begränsa mig, minska på svamlet och hålla mig till det mest väsentliga. Ni som vill läsa min blogg får alltså stå ut med att det är en hel del att läsa.

söndag 13 november 2011

Fars dag

Idag har jag äntligen varit och hälsat på min pappa och hans sambo. Det var evigheter sedan jag var där och då tar det ändå inte så lång tid att ta sig dit med tåg och buss. Under resan hann jag med att läsa, virka och skriva. Det är inte alls dumt att åka tåg även om det första man hör och läser när man kommer på är ”Vi är tyvärr försenade”. Det får bli fler resor till pappsen snart.

Det blev en härlig dag med god lax till lunch och frukt till efterrätt. Efter en promenad i skogen blev det kaffe och toscakaka. Den var SÅ god, man uppskattar godsaker mer när man inte äter dem hela tiden.

Den där promenadrundan har jag gått många gånger tidigare men aldrig har det känts så lätt att gå upp för alla backar som det gjorde idag. Jag har av olika anledningar inte tränat på två veckor men konditionen är utan tvekan mycket bättre än den var innan starten på Itrim. Det var riktigt härligt att komma ut i vacker höstnatur, jag ska försöka ta mig ut i skogen lite oftare.

Det är ganska härligt med höst


Det låg fallna träd överallt i skogen. Andra träd hänger i luften så det känns inte helt tryggt att gå under dem. På sina ställen hade naturen skapat en egen hinderbana.








Här kan man sitta och berätta livshistorier för varandra :-)

Ullared

Människor och deras beteende har alltid intresserat mig. När jag var yngre var jag en av de som ogenerat stod och bokstavligt talat glodde på andra med hakan nere i marken.  Jag glor fortfarande ibland, jag kommer på mig själv när hakan slår i asfalten eller jag inte andats på ett tag, men det har blivit bättre.



Igår var jag i sociologernas Mecka. Jag besökte en plats där faktiskt alla människor är intressanta att titta på. Vilka strategier de har, vilka konversationer de har och vad som orsakar dispyter dem emellan. Vad är det då som kan locka fram det sämsta och det bästa hos oss? Det ska jag berätta, mina damer och herrar, låt mig presentera ULLARED! Ullared som komiskt nog ligger precis efter orten Köinge.






Det blev fyra timmars sömn innan jag blev upphämtad kl 06.15. Fyra shoppingsugna tjejer åkte sedan i full fart mot Gekås medan solen gick upp bakom oss.  12 timmar senare snubblade jag in genom ytterdörren tillsammans med 5 fulla påsar med ”fynd” och en yogamatta. Det är egentligen ganska skrämmande att man kan köpa så mycket saker och egentligen inte riktigt veta vad man har köpt. Det är som om någon demon flyger i en. ”Jag vill ha”-demonen kanske. Hur billigt är det då egentligen på Gekås? En del saker är faktiskt riktigt billigt, andra saker kan t o m vara dyrare än hemma på Ica. Kläderna är inte direkt något för mig, varken i utseende eller i kvalitet, men visst, jag kan hålla med om att mycket är billigt. Ofta får man dock det man betalar för. Jag har inte hunnit packa upp så mycket från påsarna än så jag vet fortfarande inte ifall det är fynd eller masspsykos.






Det var en trevlig och lyckad roadtrip, allt gick som det skulle och vi fick plats i bilen hem. Det blev lite pusslande i bagaget och jag fick ha min nya yogamatta vid benen men det gick hur bra som helst! Chauffören fick skrapa rutorna innan avfärd och vi fick skrapa kundvagnarna när vi kom fram. Det nalkas vinter! Chauffören hade även gjort namnlappar till våra vagnar och förberett frukost som intogs i bilen. Det kallar jag service!









Mina medresenärer som vanligtvis arbetar på kontor hade lite ont i fötter och ben på vägen hem, själv är jag van vid att röra mig mycket både under arbetstid och privat så jag kände snarare att jag skulle behövt en promenad när jag kom hem, stegräknaren kom inte ens upp i 10 000 steg. Promenaden röstades snabbt ner av tacos i filmsoffan och sedan slumrade jag i vanlig ordning till innan vi ens var halvvägs in i filmen. Innan klockan 22.00 kröp jag ner under täcket och sedan sov jag gott i över 9 timmar. DET behövde jag.


Ha en strålande dag allihop!

fredag 11 november 2011

Målvikt = nya mål

Jag har nått min målvikt! Jag är nu 15 kilo lättare än jag var i somras när jag vägde in mig på Itrim. Det har varit förvånansvärt lätt. Kilona har försvunnit ett efter ett i hög hastighet. Jag har hela tiden mått bra, haft energi och varit motiverad. Visst har det varit tufft att tacka nej till godsaker ibland men jag tänker inte längre bara att jag tackar nej till något som ger någon form av njutning, jag tackar även nej till trötthet, värk, högt blodtryck, diabetes, sömnsvårigheter, hjärt- och kärlproblem, infertilitet, dålig självkänsla och allt annat som korrelerar med övervikt.  Hälsa och välmående är motivationen.

Att gå ner i vikt har varit enkelt, mycket enklare än jag trodde att det skulle vara! Nu kommer vi till den svåra biten, att hålla kvar den hälsosammare livsstilen resten av livet. Det finns många fällor jag kan trilla i på vägen men jag tror att nyckeln är rätt sorts motivation. Sannolikheten att jag tänker på badstrand och bikinibad när jag står och överskådar julbordet om drygt en månad är inte så hög. Det jag måste fokusera på är som sagt hälsan, jag vill må bra! Sedan kan jag ändå ha en snygg nyårsklänning i åtanke.

I arbetet med att hålla vikten tror jag att gruppmötena på Itrim spelar en viktig roll, statistiken säger att man går ner 0,6 kilo extra för varje gruppträff man går på. Varannan vecka träffas min grupp (alltid samma personer) tillsammans med en eller två av våra hälsorådgivare. Det blir mycket diskussioner kring kost och motion men även motivation, stress, sömn och annat som spelar in på hur man mår. Gårdagens rubrik var motivation. Vi pratade om att när man nått ett mål så skapar man ett nytt. Man kan inte göra allt på en gång men man blir heller aldrig klar. Jag mår jättebra nu men det finns ändå mycket som kan bli bättre. Jag har nått min målvikt, äter bra och rör mig ganska mycket. Nästa mål är att förbättra träningen. Hur kan jag utveckla den? Hur blir jag bättre på att få in så många träningspass som jag vill i kalendern? Hur ökar jag min kondition? Hur blir jag starkare?

Jag ska även försöka att en gång för alla bli bättre på det här med att sova ut. Det är svårt, jag har verkligen svårt för att komma i säng i tid. Jag blir varken vampyr eller varulv på natten, istället förvandlas jag till Alfons Åberg som ständigt repeterar meningen ”Jag ska bara…”. Det är alltid en massa saker jag vill, bör eller måste göra. Jag ska försöka bli bättre på att beta av alla måsten så fort de ger sig till känna och sedan gallra mer bland mina ”bör”. Sömnbrist sammankopplas ofta med övervikt, det finns människor som går ner ganska många kilon bara genom att börja sova mer.

Något jag lovade mig själv att unna mig när jag gått mina första 12 veckor hos Itrim var en ny garderob. Det har nu gått mer än 12 veckor och när jag nu är i mål känns det som att det är dags att utöka klädutbudet i mina skåp och lådor. Tråkigt nog har inte lönen ökat i samma takt som kilona försvunnit så jag får tänka noga innan jag köper varje plagg, jag behöver ju allt! Hittills har det bl a blivit två par jeans, två klänningar, en kofta, två polotröjor, en kjol, ett par linnen och en jacka. Det räcker dock inte långt med tanke på att detta är i stort sett de enda kläder jag har som faktiskt passar. Vi får se vad som hamnar på nästa tomma galge i garderoben.

En annan sak jag lovade mig själv efter 12 veckor var en spa-upplevelse. Det behöver jag mer av. Då jag började på Itrim hade jag ont överallt och hade främst massage i åtanke. Nu har jag inte lika ont men tror att jag ska unna mig både en massage och en ansiktsbehandling. Ännu en gång har jag lite prioriterat bort mig själv vilket visar sig på olika sätt både fysiskt och psykiskt. Skärpning Lena!

To be continued…

torsdag 10 november 2011

Ingen kan göra allt men alla kan göra något – Månadens uppdrag

Ingen kan göra allt men alla kan göra något heter det. Detta är ett uttryck som ofta används i välgörenhetsfrågor och andra sammanhang. Det är ett uttryck som en del kanske tröttnat på men jag tänker ändå tjata vidare lite om det. Jag tillhör dem som ofta vill rädda hela världen, jag vill stoppa krig, svält, fattigdom och analfabetism. Jag vill bygga barnhem och skolor, jag vill stoppa miljöförstöringen, vårdbristen och utrotningen av olika djurarter. På närmre håll vill jag bli mentor för ungdomar, stötta nyanlända flyktingar, vara läxhjälp och bre smörgåsar till hemlösa. Men som sagt, ingen kan göra allt. Jag kommer därför att uppmana er alla att tillhöra dem som gör något. Här i bloggen kommer det att komma små uppdrag som jag hoppas att några av er tar sig an. Tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats (nej, jag har inte tagit starka piller eller träffat Dalai Lama, jag är bara en sann drömmare)! Här kommer det första uppdraget:

Månadens uppdrag november – bli blodgivare

Jag är blodgivare och tycker att alla som kan och får lämna blod borde göra det. De få deciliter du lämnar ifrån dig kan rädda liv och förbättra framtiden för många människor. Ibland kommer det sms med texten: ”Det råder akut brist på just din blodgrupp, kom och lämna blod idag”. Någon gång har jag knallat bort till Droppen efter jobbet men ofta kommer dessa sms när jag precis varit sjuk eller som nu de två senaste gångerna, när jag gick på sträng diet och faktiskt inte vågade utsätta min kropp för fler påfrestningar. Det känns inte bra att läsa: ”Det råder akut brist”. Måtte man aldrig ligga på sjukhuset och få samma besked: ”Nej du Lena, det råder akut brist på just din blodgrupp så det blir ingen transfusion”.

Att lämna blod är inte svårt, det tar inte lång tid och du mår väldigt sällan dåligt efteråt så länge du tar det lugnt och dricker ordentligt. Är du redan blodgivare tycker jag att du ska gå och lämna blod den kommande månaden, har du inte redan anmält dig tycker jag att du ska göra det snarast. Du hittar mer information på http://geblod.nu/.

Tillhör du dem som inte kan eller får lämna blod kan du alltid försöka påverka någon i din närhet att anmäla sig, annars får du hålla ögonen öppna så kommer jag snart med fler uppdrag för att göra världen till en bättre plats.

Memento Mori

onsdag 9 november 2011

Kunskapstörst

Då var det fjärde tillfället på ateljeristautbildningen avklarat. När jag satte mig på bussen dit var jag ganska trött men väl där piggnar jag alltid till. Idag stod Power Point och pinnbyggen på schemat. Jag tänkte tidigare att jag väl kunde det där med Power Point men eftersom terminens examinationsuppgift ska redovisas i PP insåg jag att det var lika bra med lite uppfräschning. Jag är glad över att jag tog chansen för jag hade missat en hel del finesser. Sedan var det dags att plocka fram sin kreativa sida. Vi fick varsin kniv och en klubba. Men hjälp av dessa skulle vi dela träbitar så att vi fick mindre stickor att bygga med. Uppgiften var att med hjälp av limpistol bygga så högt och så brett som möjligt. Det var helt prestigelöst och en riktigt rolig uppgift så sent på kvällen. Absolut något att göra tillsammans med barnen på förskolan med. Jag känner redan nu att när den här kursen är avslutad vill jag gå påbyggnadskursen.

Då undrar väldigt många av er vad tusan en ateljerista gör. Det är inte så lätt att veta om man inte är väl insatt i förskolans värld. Jag har många gånger försökt förklara detta, ibland går det jättebra och ibland mindre bra. För att göra en lång förklaring så kort som möjligt kan jag väl säga att det handlar mycket om kreativt arbete och skapandeprocesser. Detta i kombination med dokumentation där man fångar lärandet för att sedan diskutera och arbeta vidare med. Ni som vill ha en djupare förklaring kan läsa om kursen här:



Ju mer man vet, desto mer inser man att man inte vet sägs det. Det är sant, väldigt sant. Det finns så enormt mycket jag vill veta mer om och då tycker jag ändå inte att jag vet så mycket så tänk vilken uppsjö av fakta och färdigheter jag måste ha missat. För ett par helger sedan spelade jag TP med ett gäng vänner, jag kan dessvärre inte skryta med mina prestationer. Jag retade mig länge på att jag kallade dressyrryttarinnan för Ulla Johansson istället för Ulla Håkansson. Nära skjuter ingen hare på fortet och ingen tårtbit till lag Lena.

Den här terminen läser jag två kurser på Malmö högskola och en på Linnéuniversitetet. Samtidigt läser jag en TAKK-kurs (Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) och ingår i en bokcirkel via jobbet. Det är mycket, det är det, och vissa dagar vet jag inte hur jag ska hinna eller orka allt, jag har ju mina gruppmöten på Itrim varannan vecka och ska försöka träna tre gånger i veckan med. Samtidigt ger det så otroligt mycket. Jag har varit så hungrig på kunskap att det känns helt rätt att få så mycket på en och samma gång. Dessutom är det olika typer av kurser även om allihop är mer eller mindre arbetsrelaterade. I våras kände jag att jag behövde lite ny input och inspiration. Jag tycker om att arbeta med skapande och sökte därför ateljeristautbildningen på Malmö högskola. Det var mitt förstahandsval men jag kände att om jag inte skulle komma in ville jag läsa något annat. Jag sökte därför även kurserna Handledning och bedömning av lärarstuderande och Interkulturell pedagogik, migration och integration. Jag kom in på alla tre kurserna och i vanlig ordning hade jag väldigt svårt för att välja bort något. Därför läser jag nu alla tre samtidigt och hittills har det funkat.

Varför har jag så bråttom, undrar säkert en del. Jag är bara 30 år och hinner läsa de där kurserna sen om jag inte läser dem nu. Ja, det gör jag men det finns ju så mycket mer jag vill läsa! Jag har inte gymnasiekompetens i historia, något som jag tycker att alla borde ha, så det står på listan. Jag vill lära mig spanska och dansa salsa. Allt som har med människor att göra är intressant, ibland blir jag lite sugen på att ta upp mina gamla psykologistudier. Det finns hundratals kurser jag vill läsa. Jag får välja ut favoriterna. Ateljeristautbildningen sträcker sig även över nästa termin men de andra kurserna avslutas i december/januari. Till nästa termin har jag därför sökt en kurs som inte alls är kopplad till förskolan, nämligen kreativt skrivande. Jag fullkomligen älskar att skriva och när jag väl satt mig vid datorn knapprar fingrarna iväg i en rasande fart och vips så har jag skrivit 5 sidor utan att blinka. Twitter är alltså inget för mig, jag behöver utrymme för mitt svammel och det är upp till er om ni står ut med det på den här bloggen. Skrivandet är ett intresse jag vill ägna mig mer åt och jag hoppas att kursen kreativt skrivande kan sätta igång något bra. Om jag kommer in förstås, hoppas, hoppas, ni får hålla tummarna för mig.

Skulle jag nu inte komma in finns det som sagt en massa annat jag vill ägna mig åt. Det finns många andra kreativa kurser jag vill gå. Gick en liten kurs i glasfusing för ca ett år sedan. Det var enkelt men väldigt roligt. Jag skulle kunna tänka mig att fortsätta med det. Jag vill också gå en keramikkurs, silversmide, betonggjutning, ja, det tar aldrig slut. Då och då går jag även på pysselkurser, främst i scrapbooking. Det är väldigt avkopplande att sitta och knåpa ihop lite kort en hel dag. Sex – sju timmar försvinner hur snabbt som helst!

Håll tummarna för skrivkursen för det är ändå mitt förstahandsval till nästa termin.

tisdag 8 november 2011

Mina favoritplatser - Del 1

Igår knatade jag till stadsbiblioteket för att lämna 13 (!) böcker. Jag skulle bara snabbt in och lämna dem eftersom jag har 9 lånade böcker till hemma. Böcker jag egentligen inte har tid att läsa då jag har massor av annan litteratur som måste plöjas igenom till de tre kurser jag läser. Dessutom gjorde jag nyligen en ganska stor beställning på alla de där pocketböckerna jag vill läsa, eller, i alla fall en del av dem.

Men det går ju inte att låta bli, jag blir som en obstinat treåring vid godishyllorna på Ica. Vill ha, vill ha, vill ha! Det halkade ner fyra låneböcker i ryggan och jag vet att jag inte kommer komma hem tomhänt nästa gång jag besöker denna underbara plats heller. Böckerna flyger på mig likt metall mot en magnet och innan jag hinner säga nationalencyklopedin har jag dragit lånekortet, knapprat in koden och är i full gång med att dra bok efter bok längs låneterminalen.

Malmö stadsbibliotek är en av mina favoritplatser. Hela byggnaden luktar böcker, det vill säga kunskap. Tänk så mycket intressant som finns berättat på de långa hyllraderna. Allt ifrån världshistoria och statsekonomi till hur du knypplar och odlar tagetes. Allt detta får du dessutom ta del av alldeles gratis. Är du uttråkad? Gå bill Malmö stadsbibliotek, oavsett vad du är intresserad av är jag ganska övertygad om att de har en bok om det. Du kan lära dig ett prata portugisiska, spela nyckelharpa eller att laga indonesisk mat, du kan läsa om akvariefiskar, frisyrer, scrapbooking, cykling, inredning, traktorer, tagghudingar, lungemfysem och mycket, mycket mer.

Det finns böcker du kan läsa med ögonen, det finns böcker du kan läsa med öronen och det finns böcker du kan läsa med fingrarna. Sedan har vi ju tidningshyllorna, detta stora rum fyllt av magasin om allt från katter till bistånd. Där skulle jag kunna gå och bläddra i timmar. Oftast kommer jag dit så sent att jag brukar få höra ”vi stänger om 15 minuter” i högtalarna, kanske tur att de inte har öppet längre. Malmö stadsbibliotek är lätt en plats jag skulle kunna besöka varje dag.