Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner. Inte äldsta som i att hon har börjat tappa sina tänder utan äldsta som i att vi känt varandra sedan vi tappade mjölktänder. Vi spanade in lite av Malmös butiker och pysselgalning som jag är kände jag ett starkt behov av att införskaffa mig en ny stämpel. Nu kan jag göra egna juletiketter, det känns som ett måste. Jag ska bara fundera ut vad jag ska göra med dem jag köper från Röda korset varje år, de blir fler och fler.
Efter en liten shoppingtur var det dags för den klassiska fikan som man måste ha när man träffar gamla vänner man inte sett på länge. Jag tänkte vara nyttig och äta sallad vilket slutade med att jag satt och mumsade i mig en bulgursallad med grillad haloumi. Det var SÅ gott. Den salladen tillhörde inte alls den nyttiga salladskategori som jag tänkt mig men med tanke på att jag nog inte ätit haloumi en enda gång i år var det värt varenda tugga!
Det dominerande ämnet under vårt långa samtal var materialism. Vad är det som gör att vi har så obegripligt mycket saker? Hur många procent av alla våra saker behöver vi egentligen? Hur många procent skulle någon kunna kasta utan att vi märkte det? Jag gör stora utrensningar i mina skåp och skrymslen mellan varven men det tar inte många veckor förrän jag tycker att det är överfullt igen och jag håller tummarna för att inget ska ramla ut över någon när de öppnar garderobsdörren. Jag har en massa ”bra att ha-saker”, jag har en STOR låda full av ljus, jag har servetter så att det räcker till MÅNGA bjudningar, jag har hur många olika sorters presentsnören som helst, vi pratar inte 5 eller 10, vi pratar 40 – 50 MINST, efter min Ullaredstripp kan jag nog även schamponera mig i ett år innan jag behöver köpa nya produkter. Jag var kanske en hamster i mitt tidigare liv.
Nej, allvarligt talat, det är inte så illa som det låter men materialismen har väl sällan varit så påtaglig som år 2011. Vi vill ha allt och det samtidigt omedelbums. Förr köpte man en uppsättning möbler när man flyttade hemifrån (om man inte fick arvegods), sedan använde man dessa möbler tills de gick sönder, först då övervägde man nya inköp. Nu tänker vi annorlunda, det börjar med att vi köper en ny kudde till soffan, sedan kommer vi på att den inte matchar gardinerna vilket leder till ett nytt inköp, nästa steg är en ny matta och då passar plötsligt inte soffan in mer än till kudden så den måste bytas ut. Naturligtvis passar man även på att inhandla ett nytt soffbord som passar bättre in i den nya stilen. Visst överdriver jag lite men ni förstår nog ändå vad jag menar. Vad fyller alla dessa saker egentligen för funktion i våra liv?
Ann-Christin Gramming har skrivit en bok om sitt år med köpstopp, ”Köp inte den här boken” heter den. Jag har precis som titeln uppmanar inte köpt den, däremot lånade jag den för ett tag sedan på en av mina favoritplatser. Det var inte helt nyligen så jag minns inte allt jag läste, vet inte ens ifall jag läste ut den eller ej. Något jag däremot kommer ihåg var att hon sa att man för att rensa ut skulle göra sig av med en sak varje dag i ett helt år, detta utan att ersätta den med något nytt. Det låter drastiskt men vid närmare eftertanke tror jag inte att detta skulle vara speciellt svårt. Bara genom att kolla i pennskrinet skulle jag ha tre veckor räddade, tittar jag sedan vidare i stumplådan är resten av månaden fixad.
Under tiden som jag satt och diskuterade detta med min kompis bestämde jag mig för att det faktiskt är dags för en ny storrensning här hemma. Önskelistan till tomten är lång, jag ska titta över den och fundera över om jag verkligen vill ha allt det där. Efter min storrensning är det en grej in – en grej ut som gäller. Jag tror inte att vi blir lyckliga av att ha saker precis överallt, jag tror faktiskt att det är tvärtom. Jag tänker dock fortsätta drömma om ett gigantiskt hus med många rum och mycket förvaringsutrymme.
När jag kom hem från min trevliga kompisdejt stod min sambo och lagade mat för fullt. ”Det är matlådor till dig eftersom du inte alltid hinner göra det själv” sa han. Han är onekligen ett riktigt kap min alldeles egna Andreas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar