Varför blogga?

Att blogga är så 2011 så det är väl lika bra att haka på trenden… eller är det kanske 2010? Faktum är att jag startade den här bloggen redan 2010 men aldrig kom till skott med ett endaste inlägg. Tanken var att jag skulle beskriva min väg upp till Kebnekaises topp. Min friluftsmänniska till pojkvän och jag planerade nämligen åka till de svenska fjällen och vandra, detta planerade vi göra sommaren 2011. Jag promenerar mycket och att gå långa sträckor har aldrig varit ett problem för mig, att gå på dåligt underlag, gå i backar eller att gå med tung packning har dock inte riktigt varit min grej. Inte så att jag inte gillar det men kroppen har inte hängt med. Jag kände att det var en utmaning för mig att komma i så pass bra form att jag faktiskt skulle klara av den där vandringen med alla kilo på ryggen, och inte bara klara av den utan att dessutom ha ork och kraft kvar för att njuta. Sagt och gjort, jag tog tag i min träning och började på Friskis och Svettis. Det kändes jättebra i början men sedan fick jag ont överallt och blev väldigt ofta sjuk. Gång på gång började jag om och försökte komma i form, när det inte funkade med de vanliga medelpassen på Friskis testade jag istället de lugnaste baspassen, jag testade längre promenader osv men det gick inte heller. Jag fick mer och mer ont, blev stelare och stelare och det kändes som att allt gick på fel håll. Till min stora besvikelse insåg jag att det inte skulle bli någon vandring, visst skulle jag kunna åka men jag skulle inte kunna ha en massa packning på ryggen och jag skulle inte klara av att gå långa sträckor. Då jag haft ont i leder från och till i minst tio år tänkte jag att det var dags att en gång för alla ta tag i detta. Jag gick till läkaren och fick beskedet: ”Du har myalgi och det blir bara värre om du anstränger dig! Du har inte riktigt fibromyalgi men kanske 30 %”. Först var jag bara glad över att jag inte hade reumatism, artros eller något annat jag haft mardrömmar om men när jag kom hem blev jag både ledsen och arg. Vad var det egentligen han hade sagt? Att jag inte fick anstränga mig, när jag tog upp fjällvandring svarade han ”Det är förbjudet!”. Förbjudet! Ett tag senare gick jag till en annan läkare som istället sa att alla har ont ibland och att även elitidrottsmän känner smärta. Jag bröt ihop framför läkaren och förklarade att det i mitt fall inte handlade om vilja, det var helt enkelt inte fysiskt möjligt att göra allt jag ville göra. 30 år gammal kände jag mig som en pensionär som slitit på kroppen hela livet. En och annan tår kan ibland hjälpa, läkaren lyssnade på mig och jag fick ta alla tester som gick att ta, inklusive röntgen. Den slutliga kommentaren vad dock: ”Du kanske inte kan bli av med din smärta utan får lära dig att hantera den och leva med den”.

I samma veva fick min sambo problem med högt blodtryck och en läkare sa att det kanske skulle bli nödvändigt att börja medicinera. Vi hade båda fått nog och bestämde oss för att tillsammans göra något åt vår situation. Något som kan förbättra både blodtryck och värk är vikten. Vi var båda överviktiga och tog beslutet att satsa på att göra något åt detta. Vi började på Itrim. Itrim är en kedja som fokuserar på motion och viktminskning. Man får en egen hälsorådgivare, går på gruppmöten, tränar där och i början äter man deras mat. Det är inte gratis, tvärtom, det kostar skjortan. Många är skeptiska och tycker att det är onödigt ”Det är ju bara att äta mindre och springa lite”. Jag tror att väldigt många vet att det inte är så bara, när kroppen dessutom skriker varje gång du faktiskt försöker göra allt det där du vet att du borde göra är det ännu svårare. För att prata lite siffror är det snart fyra månader sedan jag drack min första shake. På denna tid har jag gått ner ca 15 kilo (har inte vägt mig på snart en månad) och min sambo har gått ner det dubbla. Helt ofattbart, för bara några månader sedan bodde det 45 kilo människa till i den här lägenheten. Vi tappar byxorna och måste köpa helt nya garderober, det är så roligt att gå i affärer och titta på allt nytt. Det är dock bara en bonus! Den stora vinsten är att jag inte har ont längre, jag har verkligen inte det. Visst är jag fortfarande stel mellan varven och ibland känns kroppen otroligt svag men det går inte att jämföra med hur det var förut. Andreas har flera gånger sagt till mig: ”Du klagar inte på att du har ont längre!”. Han har själv vunnit stora hälsolotteriet och har nu ett perfekt blodtryck. Det är värt varenda krona, vem vill inte må bra? Att gå ner i vikt är det lätta, nu kvarstår den svåraste biten, att hålla denna hälsosamma livsstil livet ut. Viljan hos oss båda är dock så stark att jag inte tror att det kommer bli några problem!

Det var alltså den långa historien om varför den här bloggen kom till från början och varför den heter ”Lenas resa till toppen”. Det här kommer dock inte bli en blogg som bara handlar om träning och mat, det kommer inte bli en renodlad pysselblogg, inte en modeblogg, inte en inredningsblogg, inte heller en politisk, pedagogisk eller provocerande blogg. Det kommer med största sannolikhet bli en blandning av allt ovanstående och lite till. Jag är tjejen med väldigt många bollar i luften men som hellre blir bättre på att jonglera än plockar bort några bollar.

På återseende!