Igår kväll var jag på två intressanta föreläsningar. Efter dessa föreläsningar blev det en kort promenad och sedan fastnade jag i tv-soffan. Vad valde jag då att titta på? Det blev två sådana där program som ska få en att tycka att man är lite bättre än andra. Vad då för program undrar ni? Förstår ni vad jag menar om jag säger att jag först såg Anna Skipper vifta med en lång piska samtidigt som veckans huvudperson hoppade över stockar. Detta efter att man fått se henne göra en tarmsköljning. I det andra programmet fick man se en kvinna som försökte driva en tygbutik där hon vissa dagar sålde för 35 kronor och hade blåbärsdryck som en av sina största utgifter, detta medan hon riskerade att bli vräkt. Vet ni då vilken typ av program jag menar?
Lyxfällan, värsta bilföraren, arga snickaren, arga kocken, du blir vad du äter, städpatrullen, Sveriges fulaste hem, listan över den här typen av program kan göras hur lång som helst. Program där vi varje vecka får se någon som misslyckats inom något område. Vi tittare kan sedan sitta och gotta oss åt andras problem samtidigt som vi klappar oss själva på axeln och säger att ”SÅ illa är inte min ekonomi, kosthållning eller inredning. Vad är det som gör att de här programmen går hem i de svenska tv-sofforna? Jag tittar själv på en del av dem, jag kan t ex titta på Lyxfällan och tänka ”Hur kan man vara så dum?”. En halvtimme senare försöker jag mig på det där med fickparkering medan någon står bredvid och tänker ”Hur kan man vara så dum?”. Varför har vi detta behov av program som får oss att känna oss lite bättre än andra? För även om inte alla vill erkänna det så tror jag att det är en starkt bidragande faktor till varför vi vill se programmen. Varför skulle man annars vilka se någon som inte har diskat på 3 år och har fågelbajs i hela lägenheten?
Vad kommer härnäst? Arga tandläkaren som visar medelålders kvinnor och män som ätit för mycket socker så att vi andra kan sitta och säga: ”Det är nog inte så farligt att jag slarvar med tandtråden”? Arga konditorn som får dig att få dåligt samvete för att du kokar knäcken för länge? Arga bonden som talar om för någon som misslyckats med trädgårdslandet att man faktiskt inte kan vara så dum att man odlar samma gröda på samma plats år efter år samtidigt som jag slipper ha så dåligt samvete för min vissna suckulent? Arga dermatologen som skäller på någon som tvättar sig med tvål och vatten?
Jag tror att vi alla hade kunnat platsa som huvudperson i något sådant program, vi kanske ska se över våra egna svagheter innan vi dömer alla andra. Samtidigt tror jag att jag fortsätta att sitta och förfäras över hur man kan köpa motorcyklar och bilar för att sedan klaga över att man inte har råd att köpa mat till sina barn eller hur man kan trycka i sig pizza fyra gånger i veckan och tycka att det är konstigt att man ”inte är riktigt i form”.
Jag tror någonstans att dessa program ibland kan påverka folk till att göra bättre val i livet. Har jag precis sett Lyxfällan låter jag kanske bli att köpa en onödig tidning och har jag sett ett flottberg av mat i Du blir vad du äter så är jag kanske inte direkt sugen på pommes eller chips. Är då dessa program ren förnedningstv eller kan de rentav räknas som självhjälp? Jag väljer ett mellanting och kallar det nöje, avkoppling helt enkelt, då det tillhör de där programmen då man inte behöver tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar