För ett tag sedan läste jag i tidningen Må Bra om en speciell typ av ångest som gör att man är rädd för att missa något viktigt. Denna rädsla gör att man istället missar det som händer i nuet, nämligen livet. De skrev att man är en ”FOMO” (Fear Of Missing Out) om man ständigt är på språng, aldrig säger nej, har minst tre program igång på datorn samtidigt och alltid går sist hem från festen. Check, check, check tänkte jag och insåg att jag nog har en släng av denna rädsla. Jag tror att jag är i gott sällskap av många 80- och 90-talister. Det ligger lite i tiden att ständigt vara uppdaterad på telefonen och veta allt om sina facebookvänner (vad de ätit, hur många maskiner de tvättat, vad de ser på tv och hur långt se sprungit). Jag skriver själv om sådana egentligen totalt betydelselösa saker och även om jag påstår att jag inte bryr mig ett dugg om när andra skriver sådant så läser jag det ju. Det går inte att censurera bort.
Jag blev lite nyfiken och googlade FOMO. Jag hittade ännu en bok att lägga överst i högen ”vill läsa”: Alone together av Sherry Turkle. Titeln säger ganska mycket, alone together. Är vi det, ensamma trots att vi oftast är tillsammans med någon? Har vi lika djupa diskussioner som förr eller tar vi vid allra minsta tvekan i ett resonemang upp vår smarta, lilla lur, googlar upp ett svar och så är diskussionen slut? Måste vi alltid vara tillgängliga?
Jag var och fikade tillsammans med en kompis förra veckan. När vi stod i kön inne på kaféet kom fyra tjejer in tillsammans, tre av dem var fullt upptagna med sina mobiltelefoner, länge. Vilket utbyte har de av att gå och fika med varandra? Skulle de lika gärna kunna sitta hemma med varsin kaffe och slänga iväg en kommentar på facebook då och då?
För ett par år sedan var jag en FOMO-extreme. Jag tackade aldrig nej till något vilket resulterade i att jag var konstant trött, jag hann ju aldrig sova. Missförstå mig inte, jag vill fortfarande bli bjuden på fester och annat och som jag redan gjort klart gillar jag att ha mycket att göra. MEN, jag stänger helst av ljudet på telefonen om jag är på restaurang, jag kollar inte facebook när jag har gäster (VARFÖR gör man det???) och man kan (på gott och ont) inte alltid förvänta sig att jag svarar på sms direkt när jag får dem.
Carpe diem är ett uttryck många slänger omkring sig, några tatuerar in det, andra har det bara som motto. Men hur många följer detta motto? Kan man verkligen säga att man fångar dagen om man sitter på ett bröllop och kollar kompisarnas statusupptaderingar var 15:e minut?
Jag kommer inte sluta kolla facebook, det är trots allt en form av avkoppling och det är ganska kul att ha lite koll på vad alla vänner gör. Jag tänker dock lägga mer tid på mitt eget liv än andras och fokusera på att förverkliga mina drömmar!
Carpe diem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar