Hur kunde det bli såhär?

Ni har kanske sett honom, den lille pojken som föddes hemma på köksgolvet. Pojken vars föräldrar delat med sig av sin historia i press och sociala medier. Detta enbart i förhoppning om att någon ska få upp ögonen och inse att sjukvården måste ha mer resurser. Att bli nekad plats på BB när man känner att det är dags är något som ingen borde behöva uppleva, någonsin. Jag har förmånen att känna denna lille pojke och hans föräldrar. Jag väcktes klockan 6 på morgonen av ett telefonsamtal från deras dotter. ”Nu har lillebror kommit, i köket”. Historien kändes osannolik, och de oförglömliga citaten från den där fredagen är många. Föräldrarna och lillebror åkte in till Lund för kontroll, där fick de sova i ”skrubben” på grund av platsbrist även där. Mamman skrattade och sa att det gick bra eftersom hon sov där efter förra förlossningen också.

Något som inte riktigt kommit fram i media men som jag vill understryka lite extra är att föräldrarna har mycket positiva saker att berätta om den vårdpersonal de mött personligen. De känner stor tacksamhet mot de ambulanskillar som var de första de mötte efter att pappan förlöst sin son. Även på sjukhuset blev de bra bemötta. Johanna och Christian berättar sin historia inte bara för blivande föräldrars skull utan även för att stötta denna utarbetade vårdpersonal som rings in från sin semester, springer mellan patienter och försöker trolla fram platser samtidigt som de definitivt inte får lön för mödan. Till alla yrkeskategorier inom vården vill jag säga, jag beundrar er och jag är enormt tacksam över att ni finns där och hjälper mig och mina nära när vi behöver det. Jag tycker att det är tragiskt att makthavare och politiker inte delar denna åsikt utan fortsätter dra åt svångremmen. Det borde inte vara anställningsstopp, tvärtom är det begreppet nedskärningar som borde förbjudas ett bra tag framöver. Till läkaren som tog emot mig på sin lunchrast, till den kvinna som klappade mig på kinden under min gastroskopi, till dig som höll min hand när jag skulle somna inför en operation. Fortsätt kämpa, jag står bakom er för varje steg! TACK för att ni finns!

Johanna och Christian mår bra, precis som deras son. De fick något gott ur hela den här historien, dessvärre slutar det inte alltid lika lyckligt. Jag har själv fått smaka på den bittra eftersmaken av de besparingar som görs inom vården och tänker nu dela med mig av min egen historia. En historia som är smärtsam att skriva om och som jag hade tänkt behålla hos mig och mina närmsta. Exemplen på hur människor trampas på, kränks och förbises är många. Här kommer min egen historia.

Förra året bestämde min sambo och jag oss för att det var dags. Jag skulle sluta med mina p-piller och vi kände oss redo att bli föräldrar. Då jag blev gravid på första försöket hann tankarna inte riktigt med.  Jag kände snabbt av kända symptom på graviditet. Jag mådde illa, var trött, brösten ömmade, jag förstod att jag var gravid innan jag såg de två blå strecken. Något kändes dock inte helt rätt. Jag hade ont, jag hade väldigt ont i nedre delen av buken och bestämde mig för att ringa till Kvinnokliniken för att rådfråga dem. Kvinnan som svarade försäkrade mig om att ”Det gör ont att vara gravid, hade det varit någon fara hade du inte ringt och frågat, då hade du åkt in direkt”. Jag hade fortfarande en jobbig känsla men fortsatte att ha ont någon dag till. Redan i vecka åtta gick jag på mitt inskrivningsbesök hos barnmorskan. När jag gick därifrån gick det in helt, jag förstod att jag verkligen var gravid, att det var på riktigt. Några timmar senare satt jag på KK-akut med fruktansvärda smärtor i nedre delen av buken. Självklart hade jag googlat och tänkte ”det är ett utomkvedshavandeskap”, jag kände att det inte stod rätt till. Efter den vanliga väntan kom en läkare och undersökte mig. Hon sa att det inte gick att se om allt var som det skulle men att ultraljudet inte riktigt motsvarade en graviditet i vecka 8. Prover togs och jag skulle återkomma efter 48 timmar för att ta nya. Dessa två dygn fick jag alltså åka hem och bara vänta. Timmarna gick sakta, väntan var olidlig. Smärtan var för mig ett bevis på att något var väldigt fel, jag hade så ont att jag somnade av ren utmattning. Jag tänkte att jag borde åka in, de hade sagt att jag skulle göra det om det blev värre, samtidigt kände jag att ingen skulle ha tid att ta hand om mig ändå så var det ens lönt att lämna det trygga hemmet.

Efter två dygn var vi åter på KK, prover togs och jag hamnade ännu en gång i väntrummet. När läkaren väl kom stressande från en annan avdelning satt jag ihopkrupen på golvet och grät. Jag fick veta att mina prover visade att jag fått missfall, det i sig var självklart hjärtkrossande. Efter ännu en undersökning kunde inte heller denna läkare avgöra om det var ett utomkvedshavandeskap och ville lägga in mig tills någon expert på området kom i tjänst morgonen därpå. Det var egentligen då det började, min erfarenhet av platsbrisen under sommaren.

Läkaren gick för att ordna en plats till mig, han kom tillbaka och sa att det inte fanns några lediga. Eftersom läget kunde bli väldigt akut ville han ändå inte släppa hem mig utan gick på ännu en platsletarrunda. Han kom tillbaka, sa att han ordnat en plats till mig och sprang sedan vidare till nästa patient. Förkrossad av beskedet att jag fått missfall stapplade jag genom korridorerna fram till ”mitt rum”. Dörren öppnades och jag trodde att jag skulle gå sönder. Innanför dörren var många människor, äldre, yngre, en kvinna i sjukhusrock… men jag såg inte dem. Det enda jag såg var det lilla, lilla barn som låg i den lilla, lilla genomskinliga sängen på hjul. Jag hade precis fått veta att jag fått missfall och fick dela rum med en nyfödd. Det var den plats de trollat fram till mig. Jag stapplade in bakom mitt skynke och bröt ihop. Tyst, jag ville inte att den andra familjen skulle höra mig.

Det var inte rätt mot mig men det var inte heller rätt mot den kvinna som precis fått barn. Den kvinna som fick höra historien om mig genom skynket och som sedan nästan hysteriskt hyschade sitt barn hela natten. Jag är övertygad om att hon hörde vad personalen sa till mig lika väl som jag hörde hur de diskuterade sina barnbarn på andra sidan. Mamman till det lilla barnet borde inte behöva tänka på mig, inte på någon annan än själv och sin nyfödda son. Jag sov ingenting, jag lyssnade på barnskrik, jag lyssnade på bröstpumpen, jag lyssnade på sköterskorna som förklarade ”nu trillar navelsträngen av”. Den fysiska smärtan bedövade den psykiska något men situationen var som en lång och plågsam mardröm. På morgonen kom bebisens familj för att hälsa på igen, dottern tittade in bakom mitt skynke. Hennes mamma fick ännu en gång hyscha och valde att ta ut hela sin familj på balkongen under besöket.

Läkarundersökning nummer tre visade att jag hade ett solklart utomkvedshavandeskap och att äggledaren var helt förstörd. Den opererades bort akut en liten stund senare. Personalen som var med under min operation var fantastisk. De förklarade allt lugnt och sansat och som jag tidigare nämnde, en kvinna höll och klappade min hand medan jag somnade. Alla hade kanske inte gillat det men för mig var det otroligt skönt i denna sårbara och ensamma stund.

Efter operationen hade kvinnan och bebisen blivit utskrivna, jag hade rummet för mig själv och fick ha det resten av min vistelsetid på sjukhuset. Morgonen därpå kom en kvinna och sa att de ville att jag kom upp och åt lite frukost. Jag visste inte (och vet egentligen fortfarande inte) vilken avdelning jag låg på. Jag orkade inte möta fler bebisar, jag ville inte se fler familjer just då. Jag kände mig naken och hade inget att ta på mig. Var inte stark nog att be om ett par byxor, att be om en ny rock utan operationsblod på. Jag sa att jag ville stanna på rummet och fick tillslut min frukost där.

Jag ville berätta denna historia då, jag har många gånger satt mig vid datorn och tänkt skriva men det är först nu jag har orkat. Den första sköterskan jag mötte upplevde jag som ganska känslokall och avtrubbad, hon verkade inte förstå mitt psykiska lidande. Min sambo förklarade för henne att det var jobbigt för oss och då mjuknade hon genast. I övrigt upplevde jag som sagt att jag blev väl mottagen och av personalens viskningar förstod jag att de tyckte att min placering var lika illa som jag.

Dessa två exempel kommer från samma familj, jag har fler men av respekt för de inblandade tänker jag inte berätta dem här. Jag vill inte att någon någonsin ska behöva utsättas för det jag fick genomlida, jag vill inte heller att någon ska nekas någon typ av vård som de faktiskt behöver, framför allt inte de som ska föda barn. Hur kunde det bli såhär?