Igår eftermiddag var jag med om en näst intill panikartad upplevelse. Jag surfade förbi Malmö högskolas hemsida för att skriva ut sista uppgiften till en kurs jag läser. Jag hade funderat lite över uppgiften tidigare men tagit jullov från studierna eftersom den ändå inte skulle in förrän någon gång i mitten på januari. Jag skrev alltså ut uppgiften och ögnade snabbt igenom den. Jag stannade upp och läste om en mening gång på gång, läste jag rätt? ”Inlämning vecka 1, senast den 5/1 – 12”. Shit pommes frites. Som ni tidigare kunnat läsa är jag sällan ute i god när det gäller mina inlämningar av arbeten men att vara så vilse i pannkakan när man tror att man har full koll är ganska obehagligt. Jag hade inte ens börjat skriva och den här uppgiften är kursens slutliga och sammanfattar allt tidigare arbete. Den ska även innehålla en hel del kopplingar till litteraturen (en hel trave med böcker).
Jag blev först så stressad att jag inte kunde tänka klart och börja någonstans. Jag gick istället och bad min sambo om en stärkande kram. Det hjälpte! Det där med att sluta stressa började ju bra, NOT! Men det kanske bara är ett tecken på att jag är mänsklig. När jag väl satt igång flöt det på ganska bra och idag gick det faktiskt ännu smidigare. Kaffekokaren gick varm precis som tangenter och hjärnaktivitet.
Klockan är inte ens 18 och håll i hatten för grisar kan flyga, asfalten blommar, månen har trillat ner, det är sju dagar i en vecka och helvetet har frusit till is. Jag är KLAR med uppgiften och har skickat in den. Det är sex timmar kvar till midnatt och det är fortfarande en massa kväll kvar! Det allra bästa är att det ändå inte känns som ett hafsverk utan att jag faktiskt hunnit fundera en massa och är nöjd med det jag lämnat in, nu återstår det bara att se ifall läraren är lika nöjd.
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar