SJ, SJ gamle vän...

Tänk så mycket skrivande en vanlig tågresa kan inspirera till. Jag har varit ute och åkt tåg och i vanlig ordning var det mycket spännande!

Redan innan jag stigit på tåget förundrades jag över människors beteende. Det är ju det där med nedskräpningen. En man som körde runt med en sopmaskin stannade framför varje tuggummi för att hoppa av maskinen och skrapa bort tuggummit för hand med en liten skrapa. Han stod mer böjd över folks gamla Hubba Bubba kryddade med saliv än han satt på sin maskin. Är det så svårt att ta sig bort till en av alla de papperskorgar som finns och dumpa sitt DNA-test där?

När jag skulle hoppa på tåget var det redan fullt. Det visslades för fullt och jag lyckades trycka mig in i massan innan dörrarna stängdes. När det är så mycket folk på tåget kan jag ibland tycka att det känns lite dumt att gå fram till någon och säga ”Det där är min plats”. Någon som tagit av sig jackan, plockat fram en bok och gjort sig bekväm. Någon som sedan inser att det var en nitlott att välja just den platsen och att han/hon kanske fått sitta hela vägen om han/hon valt ett annat nummer i platslotteriet. Den här gången satt det en man på min plats men han hade platsen bredvid och så ha behövde bara hoppa ett steg (även om det inte var så bara med ett par gigantiska väskor mellan oss).

Väl på tåget har jag sällan varit så glad över att ha betalat de där 30 kronorna extra för sittplats. Jag har många gånger fått stå långa sträckor så när de gäller tretimmarsresor tar jag helst det säkra före det osäkra. Jag är tacksam över att jag inte lider av klaustrofobi då jag blev rejält inbäddad bland tunga väskor och människor. Men jag fick sitta! Hela gången fylldes av mer ekonomiska resenärer som valt att ha kvar de där 30 kronorna på bankkontot (läs dagliga pendlare).

Jag inbillade mig att folket skulle avta i Helsingborg men tji fick jag. Utanför fönstret sprang folk fram och tillbaka, man kunde se paniken smyga sig fram i ögonen på dem. Även jag bjöd på en liten show när jag slog pannan i fönstret då jag nyfiket studerade hysterin där ute. Ut ur högtalarna ropades det flera gånger att det var många som ville på tåget och att vi skulle trycka ihop oss så mycket det gick så att alla kom med. Efter en stunds pusslande var nog alla på och vi tuffade vidare. Mellan väskor och alla stående fanns nu även två hundar. Ordväxling uppstod mellan hundägaren och en allergisk tjej. Det var inte speciellt skoj för varken hundägare eller allergiker. Själv vågade jag inte plocka upp och äta baren jag hade med mig för då hade säkert någon fått en allergisk reaktion av nötterna i den. Hundägaren tryckte upp rumpan i en kvinna som ändå lyckades slappna av så bra att hon snarkade. Någon ryckte argt åt sig sin halsduk när någon annan i all välmening plockade upp den från golvet, en mobil ringde och ringde flera gånger om utan att någon svarade i den, någon spelade spel på mobilen med ljudet på, någon fick panik och fick snabbt rafsa ihop sina saker när hon upptäckte att hon skulle av, någon fick tränga sig fram och tillbaka när han glömt ett par väskor, lite som det brukar vara på tåg.

En liten stund senare ropades det i högtalarna igen: ”Vi börjar närma oss Ängelholm. Dörren längst bak i tåget fungerar inte så ni som ska av tåget, försök ta er fram redan nu om det är möjligt”... om det är möjligt, så trångt var det alltså.

Nästa upprörda utrop handlade om att rökning var strängt förbjudet på tåget. Av det långa meddelandet och upprördheten i utroparens röst kunde man tydligt förstå att någon verkligen hade rökt på tåget.

När jag satt där intryckt i mitt lilla hörn återkom samma tanke gång på gång: ”Måtte jag inte bli kissnödig!”. Jag ångrade det där kaffet jag snabbt hällde i mig innan jag gick och lät bli att dricka vatten trots att jag var törstig. Jag höll mig några timmar för jag ville inte ge mig på att klättra mellan människor. Det hade dessutom blivit för bökigt att ta med väskan och jag ville heller inte lämna den med killen som öppet satt och pratade i telefon om hur man kunde fuska på kissprov och vad han skulle handla på krita i helgen.

Jag har sagt det många gånger och säger det igen, människor är mycket intressanta och jag skulle kunna skriva om 10 händelser till på bara de här tågresan men om ni ska orka läsa mina blogginlägg får jag nog begränsa mig lite.